relaterat

Ny adress!!!

2009-05-05T17:34:00.004+02:00

Vi håller på och flyttar bloggen till Wordpress, vilket innebär att den nya URL:en blir http://relaterat.wordpress.com.

Det pågår en massa arbete där än, så det kan se ut lite hur som helst beroende på när du kommer dit... men inläggen går att läsa och kommentera, precis som vanligt. Och en dag kanske vi är nöjda med hur den ser ut, också ;-)

Vill du hålla koll på oss även framöver är det i alla fall den URL:en som gäller.

Här är också URL:en till det nya RSS-flödet - http://relaterat.wordpress.com/feed/

Modernt och luftigt men ändå inte hela vägen

2009-04-27T23:33:00.005+02:00

Min första dag tillbaka på kontoret efter min pappaledighet resulterade i en hel del uppgradering av programvara som jag varit för slö att uppdatera hemifrån.

Aha ny Messenger! Första intrycket var att det blev mindre rörigt, luftigare och modernare. Bra!

När jag sedan skulle börja kommunicera med mina trevliga kontakter uppstod följande problem.
Eftersom jag är lätt färgblind likt ca 8% av den manliga populationen i västvärlden, såg jag inte vilken färg = status min kontakt hade och försökte interagera med en offline-kontakt.

Att bara använda sig av färg och dessutom med dålig kontrast för att indikera status känns som ett riktigt FETT misstag. Jag lovar att det kommer att leda till fler misstag än mitt idag, (jag tror inte ens att det är sista gången som jag klickar fel).

Titta på bilden nedanför: (Jag har lagt till en i gråskala bredvid för kontrastjämförelse).

Då fungerade det bättre för färgblinda och säkert andra också i tidigare version:

Många fel blir inte ett rätt

2009-04-21T14:14:00.014+02:00

För ganska länge sedan omdesignade Delicious sin bokmärkningstjänst. Förmodligen kände de att de inte såg tillräckligt proffsiga ut, vad vet jag. Många förändringar infördes, många av dem, direkt ickeintuitiva... men det ser ju snyggt ut, förstås.

En av sakerna de ändrade var sin sökfunktion. Du vet, dendär som sitter uppe till höger och där man kan bestämma i vilken mängd man vill söka. Tyvärr har jag ingen bild på den gamla, men sen ett år eller så tillbaka ser det ut såhär -

Vad som inte framgår av bilden är att menyn här aktiveras av att man klickar på pil-knappen längst till höger. Gör man inte det, utan går direkt till Search söker man enbart i de bokmärken som visas på den fysiska sida man befinner sig på. Och jag vet inte hur många gånger jag blivit förvånad över att en sökning jag VET borde ge resultat inte gör det... bara för att minnas att javisst 17... och så får jag börja om.

Jag har upprepade gånger tänkt att dethär måste ju vara ovanligt dumt gjort. Av de som designat tjänsten, vill säga.

Så nyligen gjorde LibraryThing om den sökfunktion som gör att man kan söka i en medlems katalog/bibliotek. Ändringen annonserades på bloggen, och vi användare inbjöds i vanlig ordning att kommentera. Döm om min förvåning när Delicious-gränssnittet dök up igen -

Återigen förväntas jag 1. skriva min fråga, 2. hoppa över sök-knappen för att göra förfiningen, samt 3. hoppa tillbaka ett steg för att aktivera sökningen.

(I grundutförandet ser denna dialog ut som de övriga, med bara en nedåtpil bredvid/i sök-knappen.)

När jag påpekar detta får jag som svar "att såhär fungerar det på alla webbplatser, utom möjligen på vissa specialistsökfunktioner i den akademiska världen".

(För den nyfikna är här en länk till diskussionen... jag har slutat bry mej, maken till nedlåtande attityd får man leta efter.)

Ursäkta???

Att flera gjort samma oreflekterade misstag betyder inte att det plötsligt blir rätt. Femhundrabiljonersbiljoner hästflugor KAN ha fel - koskit är INTE gott.

Efter det har jag sett att även Flickr använder den ickeintuitiva sökdesignen -

...men det hade jag inte upptäckt, eftersom jag aldrig behövt använda deras sökfunktion. Så nåt rätt har väl de gjort ;-)

Jag hoppas att detta sätt att utforma sökdialoger inte kommer utvecklas till att bli en ny standard.

Hemnet ska förbättras, är det konkurrensen som skapar bra sajter?

2009-04-17T22:43:00.003+02:00

I DN kan jag läsa att Hemnet ska förbättras. (Inte en dag för tidigt)

I artikeln nämns de konkurerande sajterna som dykt upp, såsom Bospindeln, Booli och Boligan. Hemnet har ju länge varit ensamma inom sin nisch, men har nu fått sällskap av andra riktigt bra sajter.

Är det så enkelt att bra sajter bara kan tas fram om det finns konkurrens? T ex Eniro.se och Hitta.se utvecklas hela tiden med nya smarta funktioner, medan Blocket.se knappt kommer med några förbättringar alls...

På olika planeter

2009-04-17T13:38:00.002+02:00

Ibland är det bra med perspektiv.

Säkerhet som biter sej själv i svansen

2009-03-30T08:46:00.003+02:00

På de flesta företag finns en eller flera personer som ansvarar för informationssäkerheten, dvs att ingen obehörig kan komma åt information som företaget betraktar som intern eller konfidentiell.

Det finns många sätt att hantera detta. Alla bygger på att man identifierar indvider. På somliga företag använder man kort. På andra tumavtryck. På ytterligare andra ställen, och allra vanligast, använder man kombinationen Användarnamn/Lösenord.

Säkerhetsexperter anser att den lösningen är tveksam. Orsaken är att alla lösenord går att knäcka. På många företag misstänker säkerhetsansvariga att anställda lämnar ut lösenord eller har dem nedskrivna.

Många av dessa säkerhetsexperter tror då att bästa sättet att skydda informationen på är att tvinga de anställda att byta lösenord så ofta som möjligt; att spärra återanvändning av lösenord i alltför täta sekvenser (exempelvis växla mellan 4-5 likartade lösenord); att tvinga de anställda att inte använda enkla ord.

Upplägget är helt feltänkt. Vi anställda är beroende av att minnas våra lösenord. Gör vi inte det blir det krångligt, och vi måste lägga tid på annat än att göra våra jobb. Blir vi tvingade att ofta byta mellan långa ointuitiva lösenord hittar vi på logiska regler för dem; skriver upp dem, på lappar eller i mobilen; gör vad vi måste för att komma ihåg dem.

Resultatet blir i praktiken minskad säkerhet.

Fast för säkerhetsexperterna är det bara ett tecken på att de är 'bättre' människor än 'dedär anställda' som inte fattar hur viktigt detdär med hemligheterna är...

Dagens favoritcitat

2009-03-27T09:33:00.004+01:00

"The inventors of the Web did not realize the graphical and display potential of the Web, and as such, HTML was not designed with display considerations in mind. They were so concerned about making Web documents machine-friendly that they produced documents that only machines (or particle physicists) would want to read."

- WebAIM, Creating Sematic Structure

Jag behövde verkligen det skrattet!

Sluta klicka.....

2009-03-24T10:08:00.005+01:00

Kan det här vara intressant?
Finns det äntligen ett sätt at sluta klicka & klicka...?
Kan vi får en överblick utan att klicka & klicka...?
Kommer våra axel- och armmuskler få vila sig.... slipper vi problem med skuldror trots högre ålder än typ 24 ?

Visst är det värt att kolla på länken som min kollega just hittade!
http://dontclick.it/

Kan det finnas några invändningar och vilka är de? Alldeles för lätt att råka göra fel? Alldeles för otydligt...? Inte tillgängligt?

Spännande i alla fall! Prova!

Tillit. Svårt sagt, svårt gjort. Om en disciplin mitt emellan känsla och vetenskap.

2009-03-24T09:00:00.006+01:00

Nån gång under 90-talets andra hälft konstaterade jag krasst att jobbar man som grafisk designer så får man lov att finna andra kanaler än jobbet om man få utlopp för sin personligt expressiva ådra.

Grafisk design är en del av användarupplevelsen (fast det begreppet hade man inte uppfunnit än, då). Utformningen av användarupplevelsen styrs av tekniska omständigheter, syfte och mål med webbplatsen eller applikationen, kommunikations- och affärsstrategier, grafisk profil...

Det är alltså inte personliga åsikter som ytterst avgör, utan vilka effekter man vill uppnå - och varför. Tidlös eller modern? Funktionell - för vilken målgrupp?

Frågorna är många.

I vissa fall är svaren också det, och då får man bara lov att prioritera. Tillgängligt för funktionshindrade eller ljud- och formexplosion?

Utifrån det försöker designern ta fram en helhetsupplevelse som på bästa möjliga sätt möter behoven och uppfyller kraven.

Beställarna och produktägarna, som man så käckt kallar dem numera, i dessa Scrum-tider, har definitivt inte begripit det.

Vissa tror man kan testa sig fram, att det finns absoluta sanningar. Google har gått över gränsen och har enligt uppgift testat vilken av 41 olika blå nyanser som ger högst click-through.

Andra tror att man själv är en måttstock för god smak, där god smak är totalt oreflekterat tyckande och kännande.

Ytterligare andra tror att man kan uppnå ett bra resultat inte genom att prioritera och ta beslut utan genom att tillfredsställa alla.

(Se http://www.inuseful.se/2009/03/omdesign-av-stoppskylten.html för olustigt lustig film som kunde vara ur verkliga livet).

I alla fallen misstror man designerns kunskap och erfarenhet. Resultatet kan aldrig bli något annat än dåligt.

Likheterna mellan H&M på nätet och Kuba

2009-03-23T10:46:00.000+01:00

Hur hittar vi människor saker?

På ett väldigt grundläggande plan handlar det förstås om att skapa struktur och sammanhang i det fysiska rummet. Och om att undvika mental överbelastning, oftast genom att lära sej vilka saker man kan sortera bort som irrelevanta.

Det är inte förrän vi inte hittar som vi inser att somliga är bättre än andra på att hjälpa oss hitta rätt. Hur många användbarhetsexperter delar min fascination över intelligenta lösningar utanför datorernas värld? Stora idrottarenor, flygplatser, järnvägsstationer... skyltar, kartor, arkitektur, stadsplanering.

Och när man inte hittar måste man söka.

När måste man börja söka? När man inte begriper åt vilket håll man ska gå.

Hur begriper man åt vilket håll man ska gå? Vilka tecken går vi efter? Var är det logiskt att sätta upp skyltar? "Här köper du bussbiljetter". "Gå hitåt för att komma till shoppingkvarteren." "Bagageutlämning nerför den trappan."

När begriper vi av oss själva att vi är på väg åt rätt håll?

Gå till H&M på nätet. Hur många tror du går dit med syfte att handla kläder? Under de senaste veckorna har jag upprepade gånger fått höra folk berätta hur de kommit till dendär startsidan för att sedan bestämma sej för att de struntar i att handla där - det blev för jobbigt.

När jag bilade på Kuba för en massa år sedan möttes jag av en kultur där vägskyltar var obefintliga, utanför Havanna. Och det var ju självklart så att de som bodde där hittade, så de behövde ju inga skyltar (kanske ville man göra det svårt för invaderande styrkor också, men nuförtiden finns ju GPS, så...). Vi lärde oss snabbt att bästa sättet att hitta rätt var att plocka upp liftare.

Likheterna med många webbplatser är slående, bortsett från att dedär lokalborna är osynliga och inte går att fråga.

Nu hoppas många att man kan lösa detdär problemet med en sproilans sökmotor. Oh, wow! Äntligen får de introverta kommunikations- och IT-avdelningarna (och ekonomi, och...) strukturera sin data hur som helst, användaren kan ju SÖKA!!!

Återstår problemet med att klargöra för användaren vad man kan förvänta sig för träffresultat; vad webbplatsen eller tjänsten ska vara bra för...

Tyvärr. Jag tror inte SÖK är svaret på frågan.

Det är HITTA som är nyckelordet!

P.S.

H&M själva verkar tro att det sitter i själva webbshoppen, och det är klart, den funkar ju riktigt riktigt dåligt... /se exvis http://www.inuseful.se/2009/03/filmen-från-användningstestet-av-hms-webbplats.html)/

Men vad händer om man inte ens hittar in i affären? Det är också ett användbarhetsproblem, men ett som kanske inte är riktigt lika lättfångat.

D.S.

När ett företags affärsmål står i motsats till ens yrkesetik

2009-03-23T10:06:00.010+01:00

...och jag som har som målsättning att alla appliktaioner jag gör interaktionsdesignen för ska vara självstående. Hur ska det gå nu?!?!

Tack och lov verkar den mentaliteten var på väg ut.

*håller tummarna*

Enkelhet som vinner

2009-03-23T09:55:00.004+01:00

Design när den är som mest ändamålsenlig - http://www.vecka.nu/

URL:en säger allt, och gränssnittet är inte nerkluddat med irrelevanta 'dom som letade efter dethär var också intresserade av ...'-meddelanden från folk som hoppas kunna sälja mer, i en desperat situation. (Nån som verkligen LÄSER /eller har nytta av/ GoogleAds?)

Vad är det för likhet mellan en USB-kontakt och en syltsmörgås?

2009-02-27T21:26:00.007+01:00

Som konsult med en kär laptop som följer med hem på kvällen blir det en hel del isättning av olika kontakter, usb-minnen m.m. Något som slagit mig är USB-kontaktaktens förmåga att likt en syltsmörgås hamna med fel sida uppåt när man ska sätta i den. Min strömkabel däremot är rund och kan inte hamna åt "fel" håll och ställer aldrig till med problem.

Detta får mig att reflektera över USB-kontaktens spridning och antalet användare som gör fel per dag (läskigt många bortslösade sekunder blir det).

Dessutom läste jag nyligen i NyTeknik att Micro-USB ska ladda alla mobiler. Gör man inte samma misstag igen? Går det inte att skapa en kontakt som likt min strömkabel inte går att sätta i åt fel håll?

Läste även om ett annat trevligt initiativ, med den snygga sloganen One plug, one planet (fast de vekar göra samma misstag och konstruera en kontakt som folk kommer att behöva vända på alldeles i onödan).

Köp Alan Coopers About face 3 på årets bokrea!

2009-02-19T20:27:00.002+01:00

Alan Coopers bok About Face 3 finns ute på årets bokrea. Tex på Adlibris för 89 kr.

Lampknapp

2009-02-15T22:15:00.004+01:00

På ett kontor där jag har förmånen att vistaas mycket just nu finns följande lampknappar i samtliga mötesrum:

Jag har fram till nyligen trott att dessa knappar fungerar så att man kan stänga av eller sätta på lamporna i rummet med dessa två knappar. Av en slump råkade jag härmodagen hålla inne lampknappen lite extra länge och.... simsalabim.... Då dimrade jag ljuset!

Det är ju en jättebra funktion i ett mötesrum att kunna öka och miska ljusstyrkan! Men om det inte går att hitta själva reglaget för funktionen så finns den ju inte!

(Jag kan inte undgå att fundera över varför man inte använt runda snurr-reglage istället, kanske hade man helt enkelt för många vanliga knappar?)

Det tråkiga är ju att det är inte ovanligt att funktioner i vanliga PC-applikationer är precis lika dolda. Och en funktion som ingen hittar används ju inte, och då hade vi aldrig behövt lägga tid på att utveckla den....

InUseful har också hittat några intressanta lampknappar.

Underbara Utvecklare

2009-02-02T14:11:00.004+01:00

Fantastiska utvecklare!

Vi arbetar i ett företag som har helhetsåtaganden. Ibland blir det bökigt men oftast är det trevligt. Bökigt närvi slåss om samma budget men trevligt när alla drar år samma håll - den mest användbara lösningen med givna förutsättningar.

Det sitter ett gäng utvecklare som möts minst en gång i månaden för att lära sig saker, teammöten helt enkelt. Vilken glädje när de ringer upp och vill veta vad vi som arbetar med User Experience inom vårt företag gör.
" Vi vill tänka lite mer som ni gör...." är deras önskan. " Kan ni inte komma och berätta hur vi ska tänka. "

Lycka är att samarbeta med folk som vill vidga sitt yrkeskunnande! Klart att vi åkte dit och berättade.

Ett användarperspektiv i balans med kundnytta och duktiga utvecklare. Kan man ha en bättre början på ett systemutvecklingprojekt?

Hastighetsbegränsning!

2009-01-29T13:21:00.005+01:00

Såhär i vintertider vill jag dela med mej av en skylt som finns inte långt från där jag bor. Den står i ett friluftsområde, och vägen ifråga är en grusväg.

Området är avstängt för biltrafik, bland annat med hjälp av ett flertal bommar. Så - vem gäller hastighetsbegränsningen, tror du? ;-)

Webb - ny teknik?

2009-01-28T08:45:00.006+01:00

I dagens Computer Sweden finns en artikel benämnd Olika projekt - olika utmaningar. För webbprojekt tar man upp att ny teknik komplicerar saken. Ursäkta? Ny teknik?!?! På vilken planet då? Jag gjorde mitt första webbprojekt våren 1995, om jag inte minns fel. Då hade några kollegor redan gjort andra webbar, under hösten 1994. Och när ett vinstdrivande, börsnoterat, konsultföretag gör såna uppdrag, då är det inte direkt på skoj.

Sedan 28 dagar är vi inne i 2009. 2009-1995=14 år. Jag ska villigt erkänna att det hänt en del sedan dess, men inte så mycket som man kan tro. Nångång 1998/99 började man medvetet skilja innehåll från formatering och det enda som EGENTLIGEN hänt sen dess är att datorerna blivit fler och att nätverken blivit snabbare. Ajax och alla andra bokstavskombinationer i all ära, särskilt svårartat är det inte.

Artikeln är genomgående ytlig. Under rubriken "Få med användare" sägs "Men gör klart från början att det är fullkomligt nödvändigt att få deras engagemang – annars är projektet i det närmaste dödfött." Nu är det ju så att det inte är 'användarna' själva som avgör nivån på sitt engagemang, utan cheferna som prioriterar deras arbetsuppgifter. Användarengagemang är således inte en individfråga utan en ledningsfråga.

Notera att jag inte klassificerar användningstester som 'användarengagemang'; det verkar inte heller vara vad artikeln avser - min tolkning är att det handlar om att ta användarna till hjälp vid definiering och avgränsning av krav- och målbild.

Min personliga erfarenhet är att det största problemet i dessa sammanhang är att projekten drivs som IT-projekt, inte som verksamhetsprojekt, och drivs de som verksamhetsprojekt är inte upplösningen god nog för att kunna fungera som underlag i ett implementationsprojekt. Båda scenariona medför oplanerat - OBUDGETERAT! - merarbete och ökad risk för att slutprodukten inte motsvarar förväntan.
Ett annat vanligt problem är att beställaren detaljstyrt kraven i upphandlingen av ett implementationsprojekt men har missat flera avgörande delar, varför ytterligare (återigen obudgeterat) kravarbete måste till.

Att skylla på ny teknik eller på för dåligt användarengagemang är undanflykter; dimridåer utlagda för att dölja de verkliga problemen, och bidrar till att minska sannolikheten att projekten ska kunna genomföras på ett bra sätt.

Ödets ironi? Telefonkonferensens vara eller inte vara.

2009-01-27T11:55:00.005+01:00

När en av de trender som brukar nämnas som typiska för år 2009 är ett ökat användande av videokonferenser kan jag ironiskt notera att det nästan aldrig funkar, ens med telefonkonferenser. Orsaken? Avsaknad av anläggningar för konferenstelefoni, vilket innebär att det sitter ett gäng på plats A och ett på plats B, båda utrustade med mobiltelefon i högtalarläge.
Vilket i sin tur innebär två grupper som inte hör varandra sitter och skriker i varsin minimal telefonlur.

Ursäkta, var är användbarheten? Ibland kanske tågbiljetten och restiden är billigare än konsekvensen av de kommunikationsmissar som uppstår.

Bara som reflektion, alltså.

skapa en webbtjänst på ett dygn - är det möjligt?

2009-01-09T14:52:00.002+01:00

På DI.se kan vi läsa att landets bästa internetentrepenörer på ett dygn ska lansera 52 fullt fungerande webbtjänster?

Blir detta bra webbtjänster? Vad hände med målgruppsanalys, behovskartläggning mm? Eller är det så att det numera är så pass enkelt att snabbt ta fram en webbtjänst att vi inte behöver göra så noggrannt förarbete? Det kostar inte så mycket att ta fram att det spelar inte så stor roll om 90% av ideérna inte håller?

Även dåliga gränssnitt funkar?

2008-12-11T15:07:00.006+01:00

Ett av de största problemen för användbarhetsgebitet är att även dåliga gränssnitt går att använda. Trots det kan jag ändå inte låta bli att reagera när jag ser design som denna -

Vad tänker SlideShare när de gör en design som denna? Har de testat och konstaterat att knapparna är tillräckligt olika visuellt; att avståndet mellan dem är tillräckligt stort; att...

???

Nej, webben är inte ett broschyrställ

2008-12-10T21:45:00.003+01:00

Jag blir ständigt lika förvånad när jag stöter på folk som fortfarande behandlar webben som om den vore ett broschyrställ.

Vad webben behöver är inte en till redaktör, utan någon som kan ta ansvar för att utveckla affärsmöjligheten. Trots det hör man fortfarande talas om affärsdrivande företag som försöker bygga upp redaktörsorganisationer. Själva ordet, och begreppet, indikerar att någon ska skriva material av redaktionell och publicistisk karaktär.
Är det vad ett företag behöver? Ännu en kanal att gödsla med stilsäkert skrivna texter fyllda med corporate bullshit och anonyma bilder?

Tror inte det.

När professionella konsulter understödjer detta beteende blir jag än mer upprörd. Istället för att ta sitt professionella ansvar spelar de med. Jag får förmoda att det beror på att de ser mer på pengarna än på nyttan.

Som konsult, och särskilt då som specialistkonsult, så tycker jag att man har ett ansvar för sin specialistroll och specialistkompetens. Självklart kan det bli obekvämt ibland. För alla. Men min personliga åsikt är att den som betalar har rätt att få valuta för pengarna.

Och valuta för pengarna är inte att klippa ihop bildbyråbilder med texter saxade ur senaste trycksaken. Även om interaktionsdesignen och den grafiska formen är tipptopp.

Och det är inte ens "tyvärr".

Användbarhet får större fokus i IT-branchen

2008-12-10T16:47:00.003+01:00

I dagens Computer Sweden kan vi läsa en artikel om att anvvändbarhet får allt större vikt i IT-branchen.

Det är väldigt intressant det som lyfts upp i artikeln, att köparna av konsumentprodukter blir mer och mer medvetna och ställer allt högre krav på vad de ska köpa. Ofta finns det också flera likvärdiga produkter ute på marknaden, då blir det ännu tydligare att användbarheten avgör vilken produkt man köper.

Artikeln tar även upp en annan viktig aspekt, att användranas teknikkunnade har ökat, "har man inte testat olika kameror vet man inte ens att det finns en skillnad på snabbhet till exempel".

Användare och användare - hur hanterar vi klyftan?

2008-11-19T21:52:00.000+01:00

För sådär en 16 år sedan, när en del av mitt jobb fortfarande gick ut på att producera så kallade CBT:er, var det naturligt att som en del i varje projekt lägga in ett avsnitt som handlade om hur man använde musen, med särskilt fokus på att lära användaren klick-dra.

Det var tider det. Jag minns att när jag på direkt fråga försökte förklara vad jag jobbade med och jag förklarade att jag designade användargränssnitt så såg folk alltid ut som frågetecken. När man sedan förtydligade med "hur det man ser på datorskärmen ser ut och fungerar" så såg folk precis lika frågande ut.

Den tiden är sedan läge förbi. Idag har alla dator och alla kan hantera den. Eller?
Två miljoner i Sverige boende människor står utanför, som det heter i World Internet Institutes rapport Svenskarna och internet 2008. Majoriteten av dem är lågutbildade och de finns i alla åldergrupper men med viss övervikt i de övre åldrarna.

Vi som användbarhetspersoner kan nog inte göra så mycket åt situationen för dem som vare sig har dator eller använder dator någon annanstans. Men här finns också en stor grupp människor som då och då behöver använda datorn bara för att det är enda sättet att ändra sonens avtalstider på dagis. Bara för att ta ett exempel.

Täcker våra arbetssätt och metoder in hela bredden av användare?

Just nu jobbar jag och mina kollegor i ett uppdrag där vi (de - jag är användbarhetsledare och springer mest på möten och skriver RUP-artefakter /ironisk länk, kan bara inte låta bli!/) försöker täcka in hela spektrumet, mest med hjälp av användningstester som genomförs varje vecka.
Räcker det?

Nånstans känner jag att vi användbarhetspersoner när vi tar designbeslut baserat på tester och studier försöker hitta en gyllene medelväg - något som ska funka för alla.

Men vad gör vi när det är tydligt att digitala infödingar och digitala invalider navigerar på helt skilda sätt? Och båda är tydligt utpekad målgrupp?

Vad tror ni därute? Behöver vi justera våra metoder och tillvägagångssätt, eller kan vi köra med business as usual?

Internet. Vad har det med saken att göra?

2008-11-17T20:25:00.008+01:00

Ja, det kan man verkligen fråga sej.

Av nån märklig anledning sammanträffade saker förra veckan (förutom den majestätiska huvudvärken jag avslutade det hela med, den var verkligen inget sammanträffande jag sett fram emot!) - dels satt jag med i en panel som skulle avhandla "Internet och framtiden" ur användbarhetsperspektiv, med anledning av World Usability Day. Dels fick jag ett mail från en gammal kollega som skulle skriva en retrospektiv om 10 år i IT-svängen.

Kan verka som om det inte direkt har med varandra att göra, men för mej hänger det verkligen ihop - jag började veckan med att tänka tillbaka historiskt och avslutade den med att försöka tänka framåt. Efteråt var det som slog mej mest att -

1. Inga nya idéer under solen. Samma saker som det pratades om för 10 år sedan, eller för den delen för 15 år sedan, innan webben slog igenom, för att inte tala om att de flesta sakerna är om möjligt ännu äldre.
Enda skillnaden är att nu har tekniken delvis hunnit ikapp = gjort en del av dedär sakerna till verklighet och vardag.

2. Fortfarande vill många prata om "internet" som om det var något särskilt, något speciellt som folk behöver hjälp med att övertygas om att det är bra. Personligen tycker jag att "internet" är totalt irrelevant. Lika irrelevant som papper. Vad som är intressant är om det fyller nån nytta eller inte.

3. Istället för att diskutera hur förändrade beteenden förändrar användbarhetsbegreppet, med metoder och allt, vill folk prata om vem som ska betala och om vem som ska ta ansvaret. Visst är det senare intressant. Men få verkar ha nån idé om användbarhet i framtiden. Upprörande, särskilt som framtiden - den är här och nu.

Man kan också konstatera att det möjligen finns ett nyvaknat intresse för att använda antropologiska metoder. Det är på många sätt bra men jag varnar för att man låter sig förblindas av dessa metoders förträfflighet. Vissa av "våra" verktyg syftar inte i första hand till att beskriva eller definiera användarna utan till att kommunicera med utvecklingsteam och beställare. Om man tror att de team som ansvarar för att realisera en lösning inte alltid är 100% delaktiga i den process det innebär att definiera systemets alla nyttor, förutsättningar och beteenden kommer man behöva dedär verktygen även fortsättningsvis.

Det finns inga rätt och fel tillvägagångssätt - bara mer eller mindre ändamålsenliga lösningar.

stop designing for paper - intressant presentation av Mats Berglind

2008-11-14T06:39:00.003+01:00

På Världsanvändbarhetsdagen i går pratade Mats Berglind om ett koncept; "Stop designing for paper".

Hans idé är att vi ska sluta designa webben som om den ska skrivas ut på papper, vi ska istället hantera de digitala medierna som just digitala medier, med alla de fördelar som finns i form av dela dokument, komma åt saker varsomhelst, länkning mm.

På webbplasten kan ni även se ett intressant exempel där interaktionen ändras beroende på hur stort utrymme webbsidan får ta. En intressant idé. Idag är det ju många webbsidor som har särskild lösningar för mobil-browsrar, de som inte tillåter javascript etc. Det här spinner vidare på det men känns mycket mer flexibelt.

Jag missade i och för sig presentationen, (gick istället på en annan intressant presentation) men den som vill lyssna i efterhand kan gå in på http://www.stopdesigningforpaper.com/ och höra presentationen

Blogg för projektkommunikation

2008-11-11T09:26:00.004+01:00

I vanliga fall brukar jag inte vilja skriva om uppdrag vi gör, mest för att jag tycker att det hör hemma i andra kanaler - företagspresentationer och fallstudier bör finnas strukturerat tillgängliga på en extern webbplats, medan bloggen är till för dialog och kreativ kommunikation dvs ibland ofärdiga tankar och idéer.

Nu tänkte jag mej i alla fall att göra ett undantag. Sedan i slutet av augusti har jag arbetat (och arbetar fortfarande) som användbarhetsledare i ett stort projekt. Det är intressant på många sätt, men det är inte det jag hade tänkt berätta om. I projektet finns en mängd externa intressenter, många av dem för oss kända. För att inte stänga ute dem har vi valt att inte kommunicera med mail eller stängda domäner utan via en blogg.

Viktigt att förstå är att det just nu bara är delar av projektet som kommunicerar via bloggen; att uppdragsgivaren ställt som krav att vi inte ska besvara inlägg (fel, tycker jag); samt att projektet i sig är en del i implementationen av den nationella IT-strategin.

Så, till sist - här är länken!
Ett annat intressant försök till användardialog finns hos Libris

Fortsättning om eye-tracking

2008-10-29T14:15:00.004+01:00

Jag skrev tidigare ett inlägg om eye-trackning där jag funderade om vi verkligen har nytta av att mäta på detta sätt.

När jag förra veckan besökte NordiCHI fick jag möjligheten att se ett antal olika produkter som erbjuder eye-trackning. Jag fick även se en poster kring hur man ska placera etiketter i formulär, en studie baserat på eye-tracknig. "Using Eye-tracking to Evaluate Label Alignment in OnlineForms " skriven av Subhrajit Das, Tom McEwan och Donna Douglas.

Det som förvånade mig med denna undersökning var att det tog längst tid för personen att skanna igenom en sida där etiketterna placerats vänsterjusterat till vänster om inmatningsfältet. Medan etiketter placerade ovanför eller högerjusterat gick snabbast att läsa. Jag har tidigare läst att etiketter ska placeras ovanför inmatningsfältet för att underlätta läsningen. Och framförallt inte placeras högerjustrat, även kallad "julgranslayout".

Författaren till posterna tror att ett faktum som kan ha påverkat resultatet kan vara att inmatningsfälten var av karaktären "about you", dvs namn, adress mm. Alltså borde etiketterna vara väldigt väl kända för användarna som kanske knappt behöver läsa ordet innan ordbilden känns igen.

Vad säger då detta? Kanske att det är svårt att dra snabba slutsatser av en undersöknig med eye-trackning? Man behöver verkligen kontexten runtomkring för att kunna veta vad resultatet betyder.

Jag ska fortsätta min undersökning kring vad det kan finnas för nytta med eye-trackning.

NordiCHI - Highlights från andra och tredje konferensdagen

2008-10-22T21:15:00.004+02:00

Vi har nu landat hemma i Stockholm efter tre dagar på NortdiCHI. Några highlights från dag tre och fyra är:

På temat "Industrial experience reports" fanns det mycket intressant att lyssna på för mig som jobbar i "verkligheten". Ett särskilt intressant presentation var Maria Nordmarks och Monika Anderssons presentation om hur de installerat skärmar (där kunderna själva kan söka efter samt beställa varor) i Stadium butiker.

Alexander De Luca hade en intressant presentation om usability inom säkerhet. Han utgick från det faktum att många kommer ihåg sin pinkod i form av hur de rör händerna då de knappar in den. Han presenterade en idé där användaren istället ska rita en bild istället för pinkod.

Vi återkommer med fler intressanta ämnen från konferensen.

NordiCHI - Highlights från första konferensdagen

2008-10-20T21:58:00.003+02:00

Första dagen på NordiCHI är tillända och några av dagens höjdpunkter har varit:

Evil design
Keynote speaker Jonas Birgersson (Labs2) berättar medyckande om om "Evil design" kontra "Perfect design". Där han med Evil design avser produkter som är designade för att utestänga möjligheten för användaren att komma åt konkurrenternas produkter.

Personlig integritet på publika platser
Kristina Höök och Batya Friedman har undersökt huruvida människor i USA och Sverige upplever att den personliga integriteten kränks då de får reda på att de på en publik plats blivit filmade av en övervakningskamera. Det blev en intressant diskussion om personlig integritet och skillnader mellan hur svenskar och amerikaner upplever att vara övervakade.

En del av resultatet handlade om att svenskar i större utsträckning än amerikaner tycker det är otrevligt att vara övervakade.

Varför är det fortfarande så många IT projekt som misslyckas? (trots att vi vet hur man borde göra?)
Dag Svanæs och Jan Gulliksen berättar om hur de ser på problemet att så många av de större IT-projekten misslyckas. De pekar på problemet med omgivande, organisatoriska problem, t ex att beställarorganisationer ofta sitter långt från användarna, att för stor del av kravställning är spikad och klar redan då kontraktet skrivs på.

Vi åker på NordiCHI 2008

2008-10-19T16:04:00.003+02:00

I morgon måndag reser jag och min kollega Emil Scott till Lund för att besöka NordiCHI 2008. Vi hoppas på många nya impulser och möjlighet att rapportera godbitarna här på bloggen.

Gör vi rätt som försöker mäta användbarhet?

2008-10-16T18:09:00.003+02:00

Besökte idag ett intressant seminarium om Eye trackning som Inuse höll i. Jag blir alltid väldigt intresserad så fort jag hör talas om en metod där man kan mäta användbarhet och få resultatet i siffor.

Men tänker vi rätt då vi försöker få vårt mätresultat presenterat i siffror? De gånger jag försökt använda någon mätmetod som ger siffror som resultat så har det i slutändan iallafall varit de kvalitativa observationsintervjuerna som varit intressanta och gett upphov till mest diskussioner.

Vi kanske underskattar beslutsfattare då vi tror att vi måste presentera färdiga siffror istället för intelligent argumentation?

Jag vet inte? Jag törs iallafall ännu inte avfärda nyttan med att presentera användningstester i siffror eller annat tydligt mätbart resultat. Är en kombination det bästa eller räcker det med de kvalitativa intervjuerna?

Hur kunde det bli så många fjärrkontroller?

2008-10-10T14:06:00.009+02:00

De senaste åren har fjärrkontrollerna förökat sig hemma hos mig. För ca fem år sedan hade jag två fjärrkontroller, en till TV´n och en till videoband-spelaren.

Nu har jag tre fjärrkontroller till datorn (som dessutom är en TV) och fem till TV´n! Hur och när hände detta?

Särskilt TVns fjärrkontroller har ökat explosionsartat i antal. Jag har en till TV´n, en till digitalboxen, en till dvd´n, en till videon.

Dessutom har jag en sk multifjärrkontroll som enligt reklamen ska kunna ersätta alla de övriga. Men tricket är att endast vissa funktioner hos de övriga ersätts, varför vi ändå måste ha kvar alla andra fjärkontroller.

När svärföräldrarna kommer på besök kan de inte ens sätta på TV´n själva då de vill se på nyheterna, än mindre ändra på ljudvolymen.

Fjärrkontrollsexplosionen började så smått när alla började skaffa video och dvs-apparater. När sedan digitalTV infördes över hela landet har helt plötsligt varenda hushåll med TV minst två fjärrkontroller att hålla reda på.

Hur klarar alla icke-teknik intresserade människor av detta? Hjälper hemtjänsten de äldre att installera digitalboxen och hålla koll på fjärrkontrollerna?

När kommer det på bred front börja tillverkas apparater som antingen kan användas med samma fjärrkontroll , eller har flera apparater integrerade i en?

PS, Om du har ett litet barn hemma, läs boken "Snurran och fjärrkontrollen" av Eva Bergström.

Företagsinterna bloggar 10 år senare - är kulturen redo?

2008-09-16T09:08:00.009+02:00

Under en stor del av 90-talet jobbade jag på ett företag som hette WM-data Education. På den tiden var WM-data, som nu är Logica, inte ett bolag utan vad som kändes som miljarders autonoma företag.

Vi var hyfsat tidigt intresserade av detdär med webb, jag tror mitt första webbprojekt var våren 1995 men några andra var igång redan senhösten 1994. För att slippa hålla på med datorstödd utbildning, som var ryggraden i vår enhets affär, lärde jag mej snabbt html. Jag skrev En rödstrumpas betraktelser med ny reflektion en gång i veckan. Jag var inte ensam. Snart poppade det upp en massa webbar. Vi behövde en knutpunkt för dem, och snart hade vi ett litet proto-intranät. Så småningom blev det vad man indag kan kalla ett intranät, med flera avdelningar. Bland annat kunde ekonomigänget tjata på våra tidrapporter (svart lista!), resurser fanns samlade... Men mest av allt fanns en anslagstavla. Där kunde vem som helst skriva vad som helst, och kulturen i företaget var sån att många skrev just vad som helst.

Där bedrevs debatt och diskuterades om ledningens sätt att driva företaget, blandat med lustigheter, reflektioner och viktiga meddelanden. Visst deltog inte alla anställda (förlåt - medarbetare) aktivt, men det kan man inte heller räkna med. 10-15% är ett rimligt antagande, resten har fullt upp med jobbet och livet, men de läser och får ta del, dvs. är passiva användare som tar del av debatt och information som de annars inte hade fått.

För varför levde inte detdär intranätet kvar sen, genom alla omorganisationer?

Ganska enkelt. Så småningom fick moderbolaget upp ögonen för detdär med intranät, och det blev inte längre tillåtet för bolagen att ha egna. Nu skulle alla samordnas på en plats, i en miljö.

Kulturkrock. Jag var med och byggde det nya intranätet. Vi hade inga resurser och ingen ville lägga tid på kravställning. Jag, en informatör och en utvecklare påtade på, byggde allt från scratch. Inte helt misslyckat, med tanke på att det var 1997 och det ännu fanns en del att lära, men vi byggde något som skulle rymma den öppna debatt som fanns på Education... och resultatet blev att 98% av intranätet, dvs de delar som hörde till de andra bolagen, ekade tomma.
Lärdom: bygg inte för dialog om inte kulturen stöder det. Om man ändå gör det måste det vara för att ledningen vill ändra kulturen, och då har de ett stort ansvar i att förändra den. Görs inte bara med en ny plattform.
Detta är något jag burit med mig, ända sedan dess - företagets interna kultur är avgörande för vilka lösningar man föreslår.

Tio år senare dyker de företagsinterna bloggarna upp som fenomen. Är kulturerna ute på de svenska företagen redo? Har cheferna plötsligt blivit prestigelösa, har bevakningen av de egna karriärmöjligheterna minskat i betydelse, har risken för de obekväma att få sparken vid nästa lågkonjunktur försvunnit?

Troligen inte.

Har trycket från omvärlden och dessa vid dethär laget 10 år gamla sätten att kommunicera förändrat verkligheten?

Kanske.

Jag håller tummarna, men fortfarande sitter det folk och skriker kontroll, kontroll, man får inte säga vad som helst! därute på de svenska företagen.
Dom skulle aldrig erkänna att de är vår tids motsvarighet till sovjetstatens politbyrå, men det är vad de är.
Många företag har sitt eget interna Stasi. Hur ska medarbetarna våga uttala sig fritt under sådana förutsättningar?

Jag följer med spänning utvecklingen!

Användarna ska inte designa systemet!

2008-09-15T14:43:00.000+02:00

Ibland börjar man skriva ett blogginlägg och så kommer man av sej. Så var det i maj i år när tiden inte riktigt räckte till. Idag fick rubriken ny fart - i dagens CS fanns en artikel med rubriken Innovation måste styras av kundens behov - och det är inte alltid samma sak som det de efterfrågar.

Man kan tycka att det är en självklarhet, men uppenbarligen är det inte det - Bengt Karlöf kan i alla fall skriva en bok om det, i förhoppning att den ska finna en marknad.

Min personliga erfarenhet är i alla fall att man inte ska låta användarna designa systemet. Självklart ska deras behov färga designarbetet men folk med verksamhets- och användbarhetsfokus måste tolka och prioritera behoven - ställa dem i relation till övergripande mål som exempelvis behovet av att förändra ett företags kultur och arbetssätt.

Första gången jag arbetade på det viset var 1997, men fortafarande ses det som kontroversiellt. Och inte minst så sedan beställarna började förstå att man ska blanda in användarna. Och - det ska man. Men vid rätt tillfällen, och på rätt sätt.

Att användarna vet hur de helst vill söka information eller vilken struktur eller namngivning som är mest logisk för just dem betyder inte att de vet VAD systemet ska göra.

Så fick jag det sagt, också :-)

Fel sak på fel plats? - Eller konsten att ge en ikon en ny association.

2008-09-01T22:06:00.007+02:00

Varför får jag en olustig känsla när jag ser denna del av mitt kära intranät?

Efter att ha använt Internet Explorer lite för mycket (och stavat fel i urlen lite för många ggr.) har detta vackra blå informations-I fått en ny betydelse. Numer ropar den FEL, FEL, FEL.

Intentionen var kanske att vara lite mer diskret och släta över situationen. Men som alltid är det bättre att säga som det är. Eller som Firefox gör det.

Två sekunder för att fånga besökaren

2008-08-08T08:30:00.004+02:00

I dagens computer sweden kan man läsa att Christer Kuttainen för tre år sedan kom fram till att resesajterna har två sekunder på sig för att fånga besökaren innan han/hon surfar vidare till nästa resesajt. Just nu forskar han vidare på hur konsumenter söker resor på Internet.

I artikeln kan man läsa: "Företagen bakom sajterna är vana vid att de som kommer känner till exempelvis Gotland och därför inte inser att det kan vara viktig information för dem som inte gör det". Ah! Lite intervjuer med kunder skulle snabbt ge den informationen! Detta bevisar bara än en gång hur viktigt det är att ta reda på kundernas behov och drivkrafter innan sajten tas fram.

Det som är spännande med resesajter är att det finns så många, vilket leder till att konkurrensen blir tuffare än inom andra brancher. I det läget kommer i längden bara de sajter överleva som bäst förstått vad kunderna behöver. Vi som jobbar med webbplatser för områden som som inte är lika konkurrenseutsatta, t ex myndigheter, har kanske en hel del at lära från resebranchen?

Användbarhet är enkelt

2008-08-05T13:11:00.007+02:00

Ofta får man höra att användbarhet är svårt – att det är ett multidisciplinärt område som kräver lång utbildning; att det kostar pengar; att det tar tid.

Ärligt talat – vilket skämt!

Användbarhet är det allra enklaste i världen. Gör en konservöppnare som inte går att använda och den hamnar möjligen på museum, men var och en förstår att den inte kommer att sälja så därför tillverkas den inte. Gör en tvättmaskin som inte går att använda utan bruksanvisning och du får se en tillverkare gå i konkurs.

Runtomkring oss finns mängder bruksföremål som fungerar. Självklart är de mer eller mindre funktionella – somliga är lättare att använda än andra; stekpannor med värmeisolerade handtag och de utan är bara ett exempel, men de har alla det nödvändiga handtaget. Och de fungerar.

Andra exempel är planeringen av transportflöden på järnvägsstationer och stora idrottsarenor; lägenheter och kontor har olika typer av rum; vägar byggs så att vattnet kan rinna av (och nu finns tyst asfalt också, för att få ner ljudnivåerna) och färden gå riskfritt (OK, sen brister underhållet men det är en annan sak)...

Användbarhet är självklart superenkelt, och allt dethär babblandet om ROI är ett skämt. Hur kan man ifrågasätta att verktyg som är lättanvända och ändamålsenliga bidrar till att effektivisera verksamheten? Minskad stress och frustration, färre arbetsrelaterade sjukskrivningar, kortare startsträcka för nya medarbetare... och då har jag ändå inte nämnt nyttoanalyser.

Men det verkar som om många av de som beställer och utvecklar datorbaserade system och verktyg vill göra som Gatwick Express (se tidigare inlägg) - investera i en säljkiosk som ingen begriper och som gör att man därför måste behålla den manuella biljettförsäljningen.
Köp en till priset av två.

Kass affärsidé, om du frågar mej. Men den verkar vara populär.

Obegriplig biljettautomat

2008-08-04T12:25:00.006+02:00

När jag var i London i helgen tänkte jag mig ta Gatwick Express från Victoria Station till Gatwick. Känns som en rimligt bra idé? Snabbtåg, tänker man - express!
Alla som åkt med tåget vet att detdär med express är ett rent skämt; relationen till Arlanda Express är som mellan ett franskt TGV och ett gammalt Jugoslaviskt mjölktåg (ja, det är längesen jag åkte tåg i Europa!) men det är i alla fall rimligt enkelt och bekvämt att resa med - engelska persontransporter är en djungel, och för den tillfälliga besökaren är det enklast med det uppenbara.

Nå, så stod vi där på Victoria Station och tåget skulle gå om 15 minuter. Det fanns en biljettautomat, så det var ju lätt fixat. Trodde vi, ja! OK. Typ av biljett - enkel, standard. Klick. Antal personer? 2. Klick. Välj avgiftsmodell... VA?! Tre skärmbilder fyllda av olika avgiftsmodeller att välja mellan, ingen av dem nåt som kändes lämpligt för två enkelbiljetter. Vi kanske gjorde fel nånstans? OK. Börja om från början... samma sak händer igen. Men; jag hade ju redan angett typ av biljett, inklusive pris? Suck. Vi ger upp och går till den manuella kassan istället.

På vägen TILL London köpte vi varsin biljett i automaten. Jag fick TRE gula kartongbitar - en för att jag satte in kortet med fel sida upp, en som var biljetten, samt en som innehöll samma uppgifter som biljetten men som det stod reciept/kvitto på. Med sånt resursslöseri är det klart att biljetterna måste kosta 215 spänn.

Skillnaden mot London Transports enkla automater är milsvid. Där bara anger man typ av biljett (exempelvis Day Travelcard), antal sådana man vill köpa, och så står det på skärmen BETALA vad det nu är man ska betala, och betalar man kontant räknar den ner. När summa att betala är noll skrivs biljetterna ut. Smärtfritt.

Flygplatsångest

2008-08-04T11:37:00.004+02:00

Nångång för länge sedan zappade jag förbi ett program som handlade om förtvivlade resenärer på någon flygplats i England. Man fick allmänt intrycket av att förtvivlan berodde på de lågprisbolag som folk hade valt att flyga med.
Jag tror att det är en stor del av förklaringen. Tillbringade själv 5 mindre fantastiska timmar på Arlanda i fredagskväll; vad som egentligen hade hänt var oklart men tydligen hade ett av Sterlings plan behövt ses över och eftersom hela filosofin går ut på att ha alla plan i luften så fanns inga ersättningsplan att tillgå... så när jag checkade in hade planet som skulle ta mej till London ännu inte lämnat... MALAGA!!! Ni vet, i SPANIEN? Cirka 4 timmars flygresa? Min man svär att aldrig mer flyga Sterling. Delvis beror det förstås på att är man längre än 170 cm så får inte benen plats - detta eftersom de klämt in några extra stolsrader...

Nåväl. Efter en eftermiddag på Gatwick igår söndag är jag emellertid ganska säker på att den totala bristen på förståelse för användarens situation ligger bakom en hel del av flygplatsfrustrationen, för i alla fall Gatwick var en katastrof. Det börjar med incheckningen. Incheckning skulle ske i zon E. Alltså går man och letar efter zon E. Vi hittar zon E; vi hittar också en kö. Vad man köar till är emellertid oklart, eftersom kön ringlar sig runt hörnet. Min man ställer sig i kön. Jag går runt hörnet, och kan konstatera att ja, det är kön till incheckningen till Stockholm, så jag går tillbaka. Samtidigt går 2 gultröjade personer och frågar alla i kön om de ska till Stockholm. Flera lämnar kön, i jakt på rätt kö att ställa sig i...
Faktum är att hela incheckningsområdet kryllar av gultröjade personer vars enda uppgift är att se till att folk hamnar i rätt kö. Ur sysselsättningssynpunkt är det givetvis jättebra, men på nåt sätt känns det som ett symptom på att själva skyltningen och logistiken inte riktigt funkar? För när vi checkat in ("look at the monitors for which gate") och ska hitta säkerhetskontrollen hamnar vi av misstag i incheckningskön till Croatia Airlines, eftersom den ligger precis bredvid ingången till avgångsterminalen.

Efter diverse trassel med säkerhetskontrollen (får lämna en liten behållare med hårbalsam kvar i England; behållaren har rest till och från Florens, och till London, utan problem men nu var det färdigrest - till och med den övernitiska säkerhetskontrollantens chef skämdes) hamnar vi i avgångsterminalen. Vi tittar lite på taxfree, går runt lite grand, men kan inte låta bli att snegla på monitorn ibland - när ska vår gate annonseras? Än står det bara "please wait" och i ärlighetens namn står det det på många rader. Några av raderna börjar med klockslag som redan har varit så vi kan inte undvika att känna lite oro - kommer vi hinna sova innan det är dags att jobba?
På golven runt monitorerna sitter, ligger och står mängder med håglösa apatiska personer med tomma stirrande blickar riktade snett upp i taket... känns inte lovande.

18:10, 30 minuter innan lift-off, går jag till informationsdisken. Typiskt nog är den inte utmärkt, utan jag får gå runt en stund. Damen tar min fråga, knappar på datorn, och svarar "no worries, it's on time, just watch the monitor". *duh!*
Just när jag hittat tillbaka till min plats dyker gaten upp på monitorn, varpå ett tjugotal personer flyger upp i lyften och med något desperat i blicken försöker få ordning på var gate 15 ligger. När vi kommer dit ser vi hur planet töms på sin last av passagerare som ska till London.

Så. Gatwick är en relativt stor flygplats. Antagligen har de vetat en stund att flight NB738 ska anlända, och hur dags. De har säkert vetat en stund att vi arma passagerare ska till gate 15. Varför kan de inte säga det, då? Och varför "please wait"? Hade de skrivit "on schedule" eller "on time" hade vi alla kunnat känna oss lite lugnare (och kvinnan i infodisken hade sluppit svara på samma fråga igen och igen).

Dags för BAA (fd. British Airport Authority) att fundera över vem som använder deras flygplatser, egentligen, och hur man skulle kunna göra resandet lite mindre mentalt påfrestande.

Nu stänger vi av Snap Shots

2008-06-04T08:53:00.002+02:00

I slutändan var det väldigt irriterande med alla dessa bubblor som hoppade upp, så nu stänger vi av Snap Shots.
Omdöme? Onödig funktion. Tillför inte tillräckligt med mervärde.
Tummen ner!

Vi testar Snap Shots...

2008-06-03T09:55:00.002+02:00

Ha tålamod, just nu testar jag om Snap Shots kan vara något för oss :-)

Jag är inte övertygad, men vill ge det en chans... Feedback är välkommen!!!

Hur mycket ska vi ha tid att nätverka och kunskapsdela på arbetstid, egentligen?

2008-06-02T09:38:00.000+02:00

Jaha, nu har jag ägnat 1,5 timme såhär på måndagsmorgonen åt att läsa och kommentera interna bloggar, läsa mail om ej projektrelaterade saker jag borde veta, etcetera.

OK, jag ska vara ärlig - jag har skickat ett mail till löneavdelningen också. Och hämtat en kopp kaffe. men ändå.

Jag tillhör de som propagerar för mer kolaborativa arbetssätt. När medarbetarna själva tillerkänns den kunskap och det förstånd som behövs för att fatta vardagsnära verksamhetsbeslut ökar effektiviteten i organisationen, och förhoppningsvis även kvaliteten i levererade resultat. Det är i alla fall idén.

Men i sanningens namn - hur mycket tid har vi, egentligen? När ska vi jobba? På kvällstid?
Snacka om att företagen invaderar det privata/publika!

Haffsjobb?

2008-05-29T11:06:00.007+02:00

Man kan ju alltid bryta ner och analysera allt i atomer till absurdum – självklart! Och de mest fundamentala grundreglerna måste man hålla sig till vad det gäller utformning och hur element förhåller sig till varandra. Jag tycker personligen att de två mest grundläggande förfaranden att testa vid en framställning av en logotyp är hur den ter sig extermt uppförstorad och att den är tydlig i sin minsta storlek. Göran Söderström på Pangea hade några minuter över att analysera… Se och begrunda.

Konstiga instruktioner

2008-05-23T09:30:00.004+02:00

Igår hämtade jag för första gången ut tågbiljetter i en av SJ:s automater. Normalt sett har jag haft så gott om tid på mej så att jag valt 'hemleverans', men för gårdagens resa var inte det en möjlighet.

Gott och väl. Jag anlände till Stockholms Central, letade upp automaterna, skrev in mitt bokningsnummer, mitt telefonnummer. Föredömligt enkelt och bra. Sen skulle jag välja Fortsätt/Enter, och jag läste instruktionen - "använd tangentbordet för att navigera" (eller liknande). Hm. Det fanns en navigeringskula, och något som såg ut som en touchpad.
Jag försökte använda dem, utan framgång.
Jag försökte trycka Enter (tangenten).
Till slut resignerade jag och tryckte på skärmen.
Det funkade.

Man kan ju undra hur de tänkte när de skrev instruktionen... Fast efter att ha läst Monas inlägg om att använder inte läser instruktioner tänker jag att kanske stod det något sist i den där långa meningen, något som jag borde ha läst.

Hur det nu än är med den saken så funkar det dåligt.

Användare läser inte instruktioner

2008-05-21T23:14:00.005+02:00

Jag har idag fått ännu ett bevis för att människor oftast inte läser instruktioner.

Dagens lunch intogs på ett fik. Då jag kom in på fiket kände jag igen vattenkranen från ett blogginlägg på inuseful. Blogginlägget handlade om att det krävdes en instruktion för att kunna använda kranen.

Eftersom jag läst blogginlägget visste jag nu redan innan att jag skulle stampa med foten på en knapp för att få vatten. Kände mig till och med lite duktig som kände till hur denna kran skulle manövreras.

Då jag är nöjd med mängden vatten i glaset börjar jag förtvivlat försöka stänga av vattnet. Jag provar att stampa några gånger på golv-knappen, men utan resultat. Glaset är sedan länge fullt, men vattnet fortsätter strömma ut ut kranen.

Tjejjen i kassan ser min förtvivlan och säger att vattnet stänger av sig självt. Jaha säger jag ser efter ett tag att vattnet mycket riktigt stänger av sig självt. Jag går till mitt bord och muttrar lite över vattenkranen. Då påpekar mitt lunchsällskap att det stod tydligt på instruktionen att vattnet stannar av sig självt..... Den delen av instruktionen hade jag helt missat....

Vad kan vi dra för slutsatser av detta då? Jo, att människan är extremt målfokuserade i det hon gör. Då mitt mål var att få vatten i glaset läste jag bara fram till den delen på instruktionstexten. Resten läste jag inte....

Det är ju väldigt lätt att överföra dessa lärdomar till hur människor använder IT-produkter. Man läser inte instruktioner om man tror att man kan lösa uppgiften ändå.

Är agila utvecklingsmetoder av ondo för användbarhetsperspektivet?

2008-05-12T14:51:00.005+02:00

Alla har bråttom, och om man dessutom betalar så vill man att det ska kosta så lite pengar som möjligt. Känns det igen? Jag tror det gäller oavsett om man insett att man behöver en ny diskmaskin, ska bygga om köket, eller bestämmer sig för att bygga en ny webbplats eller applikation.
Funkar det?
Tja, det beror väl på vad man accepterar. Har diskmaskinen kraschat och det är bråttom med en ny, då får man ta vad som finns.
Ska man bygga om köket kanske man är lite mera noga, och kan tänka sig att skjuta på tidplanen lite för att få det som man vill ha det, till rätt pris.
Webbplatser och applikationer... av någon anledning tror många att de är som diskmaskinen - bara att köpa och köra - när de i själva verket är som köket; man måste fundera lite på hur man vill jobba i det, vad som är nyttan, med vilka lösningar.

För det syftet fungerar agila metoder bra. Du har en idé om vad du vill åstadkomma, men du behöver flera kompetenser än din egen för att kunna kunna hitta den rätta lösningen.
För att det ska fungera bra måste du ha en klar bild av målet, nyttan, och de praktiska förutsättningarna, men det borde vara självklart.
Ett problem här är förstås att många tror att man agil utveckling betyder att man kan börja utveckla utan att ha en aning om vart man ska, och till råga på allt tror man att det ska bli bättre än om man jobbar på något annat sätt. Ursäkta, men var tappade du hjärnan nånstans? Börjar man bygga köket genom att säga till en snickare "jag behöver ett nytt kök, sätt igång"?
Nähä. Tänkte väl inte det.
;-)
För precis som med köket måste systemen specas, åtminstone vad gäller omfattning, syfte, mål, nytta, ekonomi, och allt det andra. Sedan måste man våga låta detaljbesluten vänta till senare. Ett exempel är att i definitionen av projektet kan det vara lämpligt att ta reda exakt på vilka användarna är, mappa deras vardag och behov, liksom att noggrant dokumentera system/produktägarens mål och syften. Man behöver förstå omfattningen, och kanske testa fram ett generellt navigationsramverk. Men den praktiska gränssnittsdesignen, den tas fram iterativt, sprint för sprint, gärna med kontinuerlig feedback från användare och ägare.

Det är inte klassisk användarcentrerad design. Men det är nytto- och användarcentrerat så det skriker om det, om vi vill det, om vi finns där och ser till att det är interaktionsdesigners och inte utvecklare som gör gränssnitten.

Därför blir jag lite irriterad när jag läser Steve Batys kolumn Bite Sized UX research på UX Matters. I inledningen står det -

It’s not uncommon for projects to lack the time, money, or resources to conduct ideal user research activities. There are many reasons why this occurs:

Sometimes we’re brought onto a project late.
Perhaps we’re new to an organization that doesn’t really get UX.
Maybe a company is rushing to bring a product to market for some reason—and there are plenty of good and bad reasons this might be so—and there simply isn’t time to “go big”.
Perhaps your client or organization is following an Agile development methodology.

“As UX professionals, we can always add value, at any stage in a project.”
At such times, it can be tempting to just throw up our hands in dismay and do nothing or lament the fact that everything isn’t perfect.

WTF?!?!?! Extrem tidbrist, bristande planering, bristande förståelse för vår kompetens... kan likställas med att man använder en agil utvecklingsmetod?!?!
Jag kanske ska säga också att det är enda gången konceptet agila metoder överhuvudtaget nämns i hans text, så det känns som om han har slängt in det, lite slentrianmässigt.

Jag vet att han inte är ensam om att känna skepsis inför användandet av agila metoder. Men om man jämför med klassisk RUP eller 'vattenfall' så är det tveklöst så att rätt genomfört ökar chansen att den slutliga tjänsten eller applikationen tillför nytta, på ett för användarna tillräckligt bra sätt om man använder en agil metod.
Även om det innebär att vi måste förändra våra arbetssätt. Men det är ett mycket litet offer i relation till helheten... och det borde inte vara något offer alls, eftersom vad vi strävar efter är att göra lättanvända och ändamålsenliga lösningar.
Eller?

Kartor i kubik och kvadrat!

2008-05-09T13:23:00.004+02:00

Tillhör du dem som har längtat efter ett verktyg där du kan lägga kartor på varandra och se valda delar av dem samtidigt?

Då ska du testa Map Cruncher (Beta), från Microsoft. Inte online - det är en programvara, men det gör den inte mindre intressant för oss kart- och visualiseringsnördar!

Den otestade dörren

2008-04-25T07:49:00.003+02:00

För några veckor sedan installerade vi två nya ytterdörrar - säkerhetsdörrar, klass 3. Familjen och jag bor i lägenhet, men den har två ingångar - den ena går till ett 'extrarum' som vi använder som arbetsrum.

Nå. Låset har kärvat en del; det har varit svårt att öppna den dörr vi huvudsakligen använder. Vi har trott att det har berott på vår gamla låscylinder.

I helgen gick dörren i baklås. Turligt nog gick det att använda den andra dörren, och på måndagen kontaktades låssmed.

Låssmeden kom. Låssmeden meckade. Låssmeden svor. Låssmeden ringde kolleger. Låssmeden plockade isär det fungerande låset för att se hur det satt ihop - det visade sig att vår sprillans nya dörr hade ett sprillans nytt (och oprövat) låssystem! Till slut fick han ge sig, och borrade upp låset. 90 minuter senare hade han fått dit ett nytt lås.

Innan han gav sig av fick jag tydliga instruktioner om att ALDRIG känna efter om ifall dörren var låst eller inte. Istället skulle jag lita på att den var det - hade jag vridit om nyckeln var dörren i lås...
Rycket i dörren gjorde nämligen att lås och ram kom i osynk, och med vanlig kolv är det inga problem men dehär supersäkra kolvarna som är som krokar fastnar i ramen.

Det intressanta är att låset är så 'mjukt' så att man inte känner att låset går i - man får ingen feedback på att handlingen lyckades.
När man går ut är det en sak. Man låser, och vet att det är låst. teoretiskt sett, i alla fall.
Från insidan är det en annan sak. Man vrider om vredet och hoppas att dörren är låst. Eftersom man kan vrida åt två håll och bara ett är rätt är det lite gambling...

Dörrfirman borde helt klart ha testat dörrarna innan de sattes i produktion.

Vad händer om nån rycker i dörren? Tjuvar känner på dörrar, barn känner på dörrar... Varför gör man en dörr som inte går att känna på?

Tack och lov gick allt utom den nya cylindern på garantin.
Men ändå.

Vad är användbarhet, egentligen?

2008-04-16T21:25:00.002+02:00

Det finns en uppsjö av ISO standarder och beskrivningar, och alla (utom en, ISO 9241-11) handlar de om den tekniska graden av användbarhet - ett ingenjörsperspektiv på användning; bakomliggande faktorer som avgränsningen av vad systemet ska göra ligger traditionellt utanför.

Ur ett svenskt perspektiv kan man tycka att det är självklart att nyttan är en del av användbarheten, och då pratar jag både om slutanvändarnytta och systemägarnytta. (Trots det stöter man ibland på de som hoppas att urspårade projekt ska kunna räddas fem i tolv av en inhoppande interaktiondesigner som bara smetar läppstift på liket... outgrundlig äro människans /brist på/ tankeförmåga...)

Personligen tycker jag också att faktorer som fysisk tillgänglighet är relevanta - ska en lösning användas av folk ute på fältet, med begränsade uppkopplingsmöjligheter, så måste man veta det. För varför ska man bygga ett system som sedan inte kan användas som det är tänkt?

Ibland kan graden av användbarhet avgöras av den valda IT- eller systemarkitekturen; även det är ett intressant område, som kräver sin speciella kompetens.

Allt detta gör vårt fält väldigt brett. Men det är också det som gör det intressant! Det finns utrymme för så många olika kompetenser, intressen och inriktningar, och alla kompletterar vi varandra.

Det är roligt!

Agil systemutveckling... och användbarhet?

2008-04-14T11:41:00.010+02:00

På CHI 2008 behandlade två paneldebatter och en workshop ämnet agil systemutveckling och användbarhet/interaktionsdesign, och det märktes att ämnet engagerade - många lyssnade, och många pratade.

Erfarenheterna var tämligen likartade, oavsett land och typ av uppdrag, och kan sammanfattas med att det inte egentligen finns någon konflikt (även om det finns de som är mycket oroliga) - poängen är snarare att exempelvis Scrum är en systemutvecklingsmetod, inte en projektmetod. Det betyder att metoden ska underlätta och stödja systemutvecklingsprocessen - hur man kom fram till vad man ska utveckla, och hur det ska hänga ihop; det är en helt annan sak och får därför tas om hand på något annat sätt.

Det intressanta är dock att om man har gjort sitt förberedelsearbete på ett bra sätt så kan man sedan med framgång designa de enskilda dialogerna allt eftersom projektet fortskrider, vilket i sig möjliggör en kontinuerlig dialog mellan interaktionsdesignern och systemutvecklaren under projektets gång. Just det är något som ofta annars ställer till problem - interaktionsdesignern designar alltför ofta enbart utifrån användarens perspektiv, när utvecklingsprocessen egentligen är en samarbetsfråga där användare, nytta och den tekniska plattformen måste balanseras på ett för samtliga optimalt sätt.
Denna brist på kontinuerlig kommunikation leder ofta till att systemutvecklaren väljer att strunta i interaktionsdesignen, och det i sin tur leder till att interaktionsdesignerns arbete är bortkastat.

Och vad är då meningen med vårt arbete?

Skyltar väcker känslor… vart är vi på väg?

2008-04-10T18:07:00.001+02:00

Kan en skylt väcka känslor? När jag idag passerade igenom järnvägsstationen i Florens, på väg till flygbussen, kom resdjävulen och satte sig på min axel – det där tåget som stod där, som skulle avgå till Milano om någon minut… skulle jag inte bara ta och strunta i allt och hoppa på det?

Järnvägsstationer är magiska tempel, fulla av längtan och förhoppningar, av oro och ångest, av mellanlägen, av mitt emellan, på väg.

Hur klarar vår elektroniska svartvita ja-eller-nej, etta eller nolla-värld av det transitiva, det obeständiga? Hur hanterar vi färdbevis och identiteter i denna flyktiga värd? Ska verkligen en flygplatstjänsteman behöva ringa flygbolaget bara för att man bokat biljetten dagen innan man skulle resa? Är det effektivt att skicka människor fram och tillbaka, funderandes över alternativa strategier, ifall att färdbeviset i sig är på resa, mellan körningar och synkningar av olika system?

Trots alla förväntningar och förhoppningar som omger de flesta resor är situationen i sig stressande för många, även för de som inte är flygrädda eller oroar sig för tågolyckor – majoriteten är inte ofta-resenärer på långa sträckor, och man måste vara på alerten hela tiden.

Byråkratiska glapp eller systemglapp lägger sten på börda, medverkar till en dålig användarupplevelse. Här har alla de bolag och verksamheter som arbetar med att möjliggöra resandet en lång väg kvar att gå…

Användarens mentala modell

2008-04-10T13:15:00.004+02:00

Ofta läser man hur viktigt det är att interaktionsdesignen i ett system överensstämmer med användarens mentala modell av ett system. Jag har nu fått ett tydligt vardagligt exempel på när detta inte fungerar.

Min dotter har varit sjuk och jag och min sambo har turats om att vara hemma med henne. Vi använder alltid Försäkringskassans internettjänst för att anmäla vård av barn och tycker det fungerar riktigt bra.

I förbigående nämnde min sambo för mig att han upptäckt att han hade en några anmälningar som han inte begärt utbetalning av. Han påpekade också det dåliga i att systemet inte kände av alla anmälningar han gjort och förifyllde dem då han begärde ut pengar.

Jag insåg då att hans uppfattning av Försäkringskassans internettjänst för vård av barn är att man ska anmäla varje dag man är hemma, sen kan man begära ut alla de anmälningarna vid ett tillfälle. I själva verket fungerar systemet tvärt om, man ska anmäla första dagen man är hemma, sen kan man begära ut för flera dagar, beroende på hur länge man var hemma.

Min sambos mentala modell av både systemet och reglerna var att man måste anmäla varje dag man är hemma. Därefter kan man begära ut pengarna och då utgick han från att systemet förifyller alla de tidigare anmälningarna. Eftersom Försäkringskassans system är uppbyggt på modellen att kunden anmäler endast första dagen så finns det ingen anledning att förifylla alla tidigare anmälningar.

Eftersom man nästa gång man ska anmäla vård av barn får se alla tidigare anmälningar som man inte begärt ut blev han ju varse detta och kunde begära ut för de dagar han missat. Det slutade alltså bra.

Det här är också ett exempel på svårtolkade myndighetsregler. Även här kan man applicera konceptet med mentala modeller. Undrar hur många medborgare som nu i deklarationstider förtvivlat försöker rita upp en inre mental modell av hur skattereglerna fungerar?

Integritet på nätet?

2008-04-09T11:06:00.003+02:00

Idag på morgonen lyssnade jag på ett intressant pass under den generella rubriken "Online Social Networks". Den första avhandlingen som presenterades (Harvesting with SONAR) beskrev ett system för att samla in och organisera metadata genererad från en uppsjö av system som bloggar, wikis, mail, instant messanging, etc etc. Fokus låg på individen och individens kontakter av olika slag.

Forskningen i sig är intressant, förstås, men det är slående att ingen som helst tanke ägnas konsekvenserna; till de alternativa användningsområdena.
Jag är till exempel övertygad om att det inom de nationella underrättelsetjänsterna idag finns väl fungerande system som gör precis samma sak. Detta i sig kan betraktas som etiskt diskutabelt, men att lämna ut denna möjlighet till alla och en var?

Varför ska man åka på CHI?

2008-04-08T12:00:00.005+02:00

Så... såhär på tisdag förmiddag börjar man försöka sammanfatta konferensen såhär långt, och det visar sig att intrycken är svåra att sätta ord på.

Jag visste redan från början att CHI är en väldigt akademisk konferens; det var delvis därför jag tyckte den var intressant, eftersom det är lätt att tappa blicken för helheten när man sitter där i sina enskilda uppdrag och tänker & jobbar.

En som var inspirerande att lyssna på var Irene McAra-McWilliam, just nu professor på Glasgow School of Art. Hon använde en minnesmodell baserad på rosettfönster för att dissekera den kreativa processen. Egentligen kom hon inte med så mycket nytt, men hon hade ett för CHI ovanligt perspektiv (vilket i alla fall jag tyckte kändes upplyftande).

För det kanske är det som är problemet - ur ett internationellt perspektiv är 'användbarhet' fortfarande ett tekniskt/praktiskt problem, och på konferenser som denna är det uppenbart att det dessutom finns ett glapp mellan den akademiska världen och konsultvärlden.
Igår, när jag svarade på frågan om vad jag gör, och började prata om krav, analys och konceptdesign, och om balansen mellan användarnas verklighet och den verklighet som en tjänsts ägare lever i möttes jag med "men det är ju inte användbarhet".
Inte alltför ovanligt.

Konferensanläggningens centrala trapphus. Snyggt, men inte så funktionellt.

Så varför ska man då åka på sånahär konferenser?
Självklart träffar man folk. Igår mötte vi några svenska tjejer som jobbar på Fujitsu (Mandator, tills för två veckor sedan; det hade jag ingen aning om!) och utbytte erfarenheter. Vi har också pratat med folk från fler universitet och företag än jag kan minnas, och det har ofta varit givande.

Att lyssna på presentationer av avhandlingar är också intressant, även om de som sagt ofta är på väldigt detaljerad eller teknisk nivå - somliga saker kanske kommer inkluderas i produkter om 5-6 år, annat är grundforskning som är svår att applicera i vardagliga situationer.
Paneldebatterna är också intressanta - senare idag ska jag på en som handlar om användbarhet i projekt som använder agila utvecklingsmetoder, och det ligger ju minst sagt i tiden.

Annars handlar det nog mycket om att få utrymme att ta ett steg tillbaka, andas, och få lite distans, och få tid att tänka sina tankar till slut.
Det, om något, är värt mycket i ett sammanhang där det vi säljer är vår specialistkompetens, vår expertis.

Äntligen börjar konferensen!

2008-04-06T17:37:00.002+02:00

Dagen började med att försöka lösa problemet med internetaccessen… och i vanlig (?) ordning visade det sig röra sig om ett klassiskt fall av italiensk ”jamen du sa aldrig att…”, där det gäller att A ställa rätt fråga till rätt person, och B om att vara lagom arg och envis.

*suck*

Efter att vi registrerat vår närvaro på CHI satte vi oss på ”internetcafét”. Att jag sätter det inom citationstecken beror på att det rör sig om i en stor hall markerad liten yta, med ett fåtal bord och stolar, och ett ännu färre antal eluttag. Vi träffade där ett ental ickesvenska personer som visade sig prata svenska, bland annat en amerikan boende i Sverige (men arbetandes i Holland), samt en brasiliansk student som tog sin master i Umeå men som just nu hade sabbatsår och jobbade i Frankrike.

Snart ska vi in på första ”kursen”. Den behandlar användbarhetsfrågor i relation till standardsystem. Intressant, men det har varit svårt att få något grepp om nivån på föreläsningen. Förhoppningsvis kommer den vara givande, och om inte annat är den en temperaturmätare på var vi själva står.

Under eftermiddagen promenerade vi i området mellan våra hotell och konferenscentret. Brita lyckades hitta en fantastisk hotellträdgård i vilken vi tillbringade en tid med att läsa konferensprogrammet :-)

Florens; från den trötta sidan…

2008-04-05T19:14:00.002+02:00

Efter 8 timmar i Florens är det enkelt att konstatera att den gamla devisen att hur man än vänder sig har man ändan bak gäller än.

Från Sverige hade vi, via resebyrån, försökt boka ett hotell tillöverkomligt pris. Florens är en het turiststad året runt, vilket innebär absurda hotellpriser – ett mycket enkelt rum, utan internetaccess, utan något särskilt, kostar runt €160 natten. Eftersom vi skulle vara borta nästan en vecka skulle det bli lite pengar, så vi sa att vi kunde dela rum… förutsatt att rummet var tillräckligt stort.

Väl framme var rummet minimalt, och med två sängar placerade sida vid sida. Det slutade med att kära kollegan gick ut på stan för att leta eget. Så nu bor vi i varsitt dubbelrum, på varsitt hotell… och på hennes är internetaccessen rimligt billig – €10 för 10 timmar, medan den på mitt kostar €5 för 30 minuter – men på mitt rum finns en väggkontakt som funkar för våra svenska stickkontakter; vilket saknas på hennes…

Suck.

Som tur är ingår internetaccess i konferensbiljetten, för inte vill jag sitta och betala 50-55 spänn för 30 minuter…

Mot Florens!

2008-04-04T09:24:00.003+02:00

I morgon lördag reser jag och min kollega Brita Solvin till CHI 2008, som i år går i Florens.

Programmet är digert, och jag hoppas få en del nya impulser. Förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att rapportera under veckans gång!

Är det lättare att förstå text på papper än på bildskärm?

2008-03-30T18:44:00.003+02:00

Läste i DN i morse att det kommit ut en ny avhandling som slår fast att det är lättare att förstå text på papper än på bildskärm. (Hittade avhandlingen under http://www.ub.gu.se/sok/dissdatabas/detaljvy.xml?id=7021 och där verkar det snarare som att den är ett år gammal...., men det är ju intressant iallafall...)

Det är alltid intressant med sådana här undersökningar, i det här fallet har Erik Wästlund låtit ett antal försökspersoner genomföra Högskoleverkets läsförståelsedel på på papper respektive skärm. Problemet med skärm verkar mest ha handlat om att personerna måste skrolla.

Jag har tidigare stött på en del undersökningar som visat att korta texter många gånger läses lika lätt på skärm som på papper, Pella har även i denna blogg skrivit ett inlägg om att användare numera kan skrolla. Jag tror att jag själv hellre läser en text på papper om den på skärmen är riktigt lång, dvs kräver många skrollningar.

Hur gör ni när ni läser på skärmen? Vilka texter skriver ni ut på papper innan ni läser?

Etikettmoln - själens spegel?

2008-03-19T11:18:00.011+01:00

Många tjänster erbjuder idag möjligheten att tagga, eller etikettera, innehåll eller resurser. Ett av många sätt att sedan presentera den information som etiketterna tillför systemet är tag clouds, eller etikettmoln.

Ovan: Del av författarmoln från LibraryThing

Etikettmolnen gör våra personliga etiketter till offentlig information och det föder följdfrågor som
"Hur påverkas vår vetskap om att andra kan se våra etiketter hur vi etiketterar?" - använder vi andra etiketter om vi vet att andra ska använda dem för att hitta bland "mina" resurser (länkar, bilder...)?
Vissa tjänster visar också upp personliga, individuella, etikettmoln - en visualisering av hur vi har märkt upp en viss informationsmängd.
Hur påverkas våra etiketteringsstrategier av det? Vad säger mina etikettmoln om mig, och vad önskar jag att de sade?
Nedan visas mitt etikettmoln från Del.icio.us -
Det har skapats med hjälp av Extispicious, med hjälp av Delicious API:er. Vad säger det molnet om mig? Och vilket är skillnaden med mitt etikettmoln från LibraryThing (hela familjen sbibliotek, inte bara mina böcker, men ändå)?

Jag vet att det finns de som medvetet väljer att inte märka upp - etikettera - sådant som de inte tycker känns "rumsrent" och det kan så vara - vill man undvika att vara kontroversiell så är det ett val. Men det betyder också att vi nu har ännu ett verktyg för att manipulera omvärldens bild av oss... och om vi inte vill att en viss etikett ska synas; då kanske vi inte heller märker, eller sparar, den resursen. Fast man hade behövt den.

Flera av dehär frågorna går naturligtvis inte att svara på. Men att en fråga saknar definitivt svar betyder inte att den är ointressant. Tvärtom. När man designar tjänster som använder etiketter och etikettmoln måste man samtidigt förstå hur dessa påverkar användarnas beteenden - motverkar eller stödjer ens designval tjänstens syften och mål?

Användandet av etiketter innebär för oss användbarhetsexperter ännu en aspekt att hålla koll på. En intressant sådan!

(Tack till vännerna på Shejidan för inspiration i ämnet!)

Etiketter; för ökad användbarhet?

2008-02-28T11:13:00.010+01:00

Många av dagens system använder sig mer eller mindre framgångsrikt av etiketter (eller 'taggar', eller 'märkord').
Användarens möjlighet att själv etikettera olika typer av resurser och objekt (texter, filmer, bilder... 'objekt') är en av hörnstenarna i begreppet folksonomi. För den bloggläsande delen av befolkningen är detta ingen nyhet, men hur många använder etiketter i andra system, andra tjänster? Och hur implementerar vi som designar användarupplevelsen etiketter i de lösningar vi bygger?

Etiketter kan fungera både som metadata och som metod för arkivering, och just användarens frihet att använda sina egna ord och begrepp tillför en extra dimension av tillförlitlighet. Lägg därtill användandet av etikettmoln och metadatat är är dessutom plötsligt viktat.

Där objekt tidigare bara kunde läggas i en 'mapp' kan det nu enkelt läggas i flera virtuella mappar; olika personer kan dessutom välja att lägga ett och samma objekt i helt avvikande 'mappar', utan att objektet i sig behöver kopieras en enda gång.

Synbarligen ökar detta graden av ett systems komplexitet och som användbarhetskonsult strävar man ständigt efter det enkla, det självförklarande. Så kanske borde vi vara emot denna typ av dymaniska användarskapade strukturer? Men i praktiken ökar användarens egen kontroll över informationen och som en extra bonus tillför det användargenererade metadatat ytterligare lager av information.

I organisationer kan man tänka sig att medarbetarna får etikettera varandra och sig själva; information och objekt som finns tillgänglig inom organisationen; och på så sätt skapas nya - synliga - kunskapsrymder. Vill du ha tag på all information eller kunskap som finns om CSS:er inom organisationen? Använd sökfältet och få träff på personer, länkar, dokument... Värdera träffarna baserat på hur etikettmolnet ser ut, och plötsligt har ordet kunskapsdelning fått en praktisk tillämpning.
Det finns ingen gräns för vad vi kan hitta på, om bara hjärnan vågar göra rätt hopp!

Det finns en hämsko. Den rådande trenden är att basera alla sina lösningar på de stora leverantörernas plattformar, som MOSS och WebSphere. Dessa är per definition ett par steg efter i utvecklingen - de har långa utvecklingscykler - och stödjer därför inte självklart detta sätt att arbeta.
Synbarligen beror det på att de vill leverera produkter som går att lita på, buggtestade och klara. I verkligheten vet vi att de inte lyckas med det, så kanske är det dags även för Microsoft och kompani att leverera 'eviga betaversioner' av sina produkter ;-)

Ljuskontakter och... ljuskontakter - exempel på mindre lyckade gränssnitt

2008-01-29T19:47:00.001+01:00

Jag är väl medveten om att detta är på gränsen, men jag kan inte låta bli att dela med mig av detta... a-hemn... speciella användargränssnitt ;-)

Jag hittade bilden på ljuskontakten på Pharyngula.

Fantastiska kartor, och alla dessa dolda metadata!

2008-01-07T09:50:00.000+01:00

Jag är kartnörd. Jag älskar kartor, jag kan sitta i timmar över dem, studera detaljer och fundera över vad de egentligen berättar.
Så, lagom till mellandagarna, fick jag en rabattkupong på Akademibokhandeln. Nästan alla mina bokköp görs via nätet - även om jag gillar den fysiska upplevelsen av att se och bläddra i böcker innan jag köper dem så saknar jag tiden att göra det. Men 20% gick inte att blunda för så jag drog med glad min iväg den 4-åriga sonen på bokköpsrunda.

Flera av böckerna jag letade efter saknades, naturligtvis. Morisk arkitektur är inte på modet för tillfället (min ursprungliga utgåva drabbades av en allvarlig fuktskada för ett par år sedan), och när inte ens SF Bokhandeln har The Collected Short Fiction of CJ Cherryh - varför skulle Akademibokhandeln ha den? Men när sonens tålamod precis nått sin gräns hittade jag Transit Maps of the World. Lycka!
Med detta fynd stegade jag iväg till kassan och sedan planterade jag mej själv och sonen i kaféet; han med sin bok och jag med min...

Bokens fokus är hur tunnelbane- och lokalbanekartorna utvecklats under de gångna 100 åren och är riktigt godis för alla som funderar över det optimala sättet att presentera visuell information. Men särskilt i den första sektionen, som mer ingående beskriver hur kartorna utvecklats och förändrats, finns en hel del annat smått och gott. Visste du till exempel att Berlins U-bahnstation Theodor Heiss Platz hette Adolf Hitler Platz 1936? Och att den dessemellan hette Reichskanzlerplatz...
Detta faktum konstateras inte i boken, det får man upptäcka själv. Men jag kan leva med det :-)

Boken rekommenderas starkt.

Skit in, skit ut (och var och en är sig själv närmast)

2007-10-08T14:54:00.000+02:00

Det är märkligt hur ofta fokus ligger på presentation istället för på insamling och inlämning av data. Många långa meningar har talats och skrivits om vikten av transparens, om att tillhandahålla den information som "användaren" verkligen behöver, om kanaler för kommunikation.
Vad få talar om är hur informationen ska hamna där.

Normalanvändaren på företag A eller myndighet B eller vårdinrättning C har helt andra saker att fokusera på än att lära sig hur CMS:et funkar i MOSS eller EPi eller WebSphere eller allt vad de heter.
Ja, de går på kurs. Nej, de minns inte riktigt hur man skulle göra, sen när det väl är dags att skriva något. Nej, systemen är inte intuitiva. Särskilt inte för sällananvändare.
Resultatet blir låg kvalitet i informationen, vilket i sin tur resulterar i lågt användande.

Tyvärr har leverantörerna av sagda system ingen som helst insikt i att det huvudsakligen är backend som deras system fallerar. Istället pratar de om integration med funktionalitet X och Y, eller om möjligheterna att anpassa presentationsmallarna.

Lägg lite krut på att göra de gränssnitt som ska användas för informationslämning mer intuitiva, och inse att egennyttan regerar - ingen vill bara ge och ge, man vill ha något tillbaka också. Varför ska jag göra denna ansträngning om jag inte får något tillbaka också?

Dags för tillverkarna av standardsystemen att börja bry sig om användbarheten. På riktigt.

(Ett annat problem är att beställare, leverantörer, etc. fortfarande, år 2007, tror att 'intranät' är synonymt med 'personaltidning på nätet'. Pinsamt. Men det är en fråga för ett annat inlägg.)

Idealvärld eller pragmatism. En efterkommentar.

2007-09-13T19:49:00.000+02:00

Del 3 dröjde lite - den fysiska verkligheten trängde sig på :-)
För de som inte läst del 1 & 2 rekommenderas att göra det innan man läser det följande.

Till syvende og sidst är vi som användbarhetsexperter beroende av de förutsättningar vi ges av beställare och projektledare.
Visst kan vi påverka en del, men ibland begränsas vi av verkligheten.

Exempel: "Vi har en första release om 8 veckor. Användbarhet är viktigt för oss, kan du hjälpa till".
Applikationen är då i princip färdig, den ska bara testas och rättas. Alternativt man har verkligen tänkt sig att en fullständig tjänst ska specas, designas, byggas, testas och implementeras på den tiden.

Orsakerna till dessa två scenarios skiljer sig något.

I det första fallet har någon kommit in sent i projektet och upptäckt att användargränssnittet ser för jävligt ut. Eller så har någon gått på en kort kurs och fått idéer. Det är också vanligt förekommande att man upplever sig ha specat hela applikationen/tjänsten/webben och bara vill ha feedback på detaljer när det i verkligheten är så att underlaget mer är att betrakta som en idé.

I det andra fallet har man fått för sig att IT-relaterade konsulter ska hållas kort, annars springer kostnaderna i väg. Så man lägger en stenhård projektplan och försöker kontrollera utförarna i minsta detalj.

I bägge fallen handlar det om god vilja och goda intentioner som slår fel.

Som projektledare eller beställare måste man försöka förstå att standardsystem INTE, som leverantörerna försöker påskina, innebär att det är "plug'n'play". För det är det inte. Jag har hittills inte sett ett standardsystem som inte behöver konfigureras noga, som inte kräver omfattande insatser. I vissa fall finns ett oändligt antal alternativa valmöjligheter som var och en påverkar hur resten av systemet kommer bete sig. I andra fall finns inga valmöjligheter alls utan verksamhet och organisation måste anpassa sig till hur systemet fungerar.

Och det gäller att planera projektet därefter. Annars kommer -

a) projektet dra över tidsmässigt
b) projektet kosta minst dubbelt så mycket som budgeterat
c) resultatet trots a & b inte motsvara förväntningarna

Och i utgångsläget handlar det förstås om att verkligen förstå det standardsystem man köper. Och den hjälpen kommer man i ärlighetens namn inte få från leverantören. För de säger bara att deras system kan allt. Och det kan det. Om man programmerar om alltihopa. Men det är det ingen som talar om.

Idealvärld eller pragmatism. Del 2.

2007-09-12T09:16:00.000+02:00

I inlägget "Idealvärld eller pragmatism. Eller lite av båda?" skrev jag om vilka olika förhållningssätt man kan ha till standardsystem. Jag vill undvika upprepning och hoppar över sammanfattningen. Rakt på sak -

Självklart måste man bruka sunt förnuft. Det innebär att man som ansvarig för interaktionsdesignen måste ha god kännedom om det system som ska användas. Vilka delar är enkla att ändra? Hur kan systemets inbyggda beteende användas för att stödja en viss process?

WM-data anlitas ofta för tekniska projekt. Det innebär att i somliga av våra uppdrag består vår del i arbetet att antingen ta fram interaktionsdesign baserat på specifikationer gjorda av andra eller att verifiera interaktionsdesign andra har gjort. Oroande ofta är underlaget framtaget som om valet av standardsystem inte hade någon som helst påverkan på varesig processbeskrivningarna eller interaktionsdesignen.

(Andra är i det här fallet "andra än vi", både inom och utom WM-data.)

Att så är fallet beror såklart inte på illvilja. Faktum är att jag börjar misstänka att det beror på överdriven tro på att systemen ifråga är "generiska", eller på ett beslut om att "användandet måste styra" utan att ha funderat vidare på hur användandet ska styra.
Ska man verkligen lägga 120 utvecklingstimmar på att bygga om en menyfunktion på ett sådant sätt att den blir marginellt mer funktionell? När tester och erfarenhet visar att valet i detta fall mer handlar om designerns personliga preferenser än om påvisade kvaliteter? Timmar som kanske hade kunnat användas för att trimma sökmotorn på ett sådant sätt att sökresultaten blir mer relevanta.

Vi är användarnas fanbärare, men även måluppfyllelsen hamnar på vårt bord. Vi ska värna om användningssituationen OCH om effektnyttan. Att tro att man bäst gör det genom att designa det optimala gränssnittet är självbedrägeri men en trend i tiden - allt fler har börjat tro att det finns slutliga svar på alla frågor.
"Användbarhet" är större än så, och användarna är värda både mer och bättre.

Fortsättning följer!

När du gör intervjuer: råd

2007-09-11T11:19:00.001+02:00

Steve Bay, Red Square, har skrivit en artikel med tips om vad man bör tänka på när man genomför intervjuer.
Min enda kommentar är - jag kunde inte ha sagt det bättre själv ;-)
Eller, det kunde jag ju, för jag kunde ha skrivit på svenska, men detta är gott nog.

Håll till godo.

Idealvärld eller pragmatism. Eller lite av båda?

2007-09-10T13:46:00.000+02:00

Vid varje enskilt tillfälle väljer man som interaktionsdesigner, medvetet eller inte, om man ska ta fram en idealdesign - den bästa möjliga designen för det aktuella tillfället - eller om man ska tillåta det av kunden valda verktyget att påverka arbetet.

Argument finns för båda förhållningssätten -

Idealdesign - "Som användbarhetsexpert ligger det på mitt ansvar att se till att systemets brukare får bästa möjliga gränssnitt att arbeta med. Tekniken får vika sig, måste man bygga om hela systemet så måste man; enda sättet att uppnå aktuell effekt/nytta är att utforma gränssnitt och flöden enligt vad jag föreslår."
Pragmatism - "Det valda verktyget är alltid en faktor. Bygger man om för mycket förlorar man nyttan av att ha köpt en standardlösning med allt vad det innebär av uppgraderingar och så vidare. Därför måste man i designfasen ta hänsyn till verktygets begränsningar."

Trenden att vilja välja standardsystem för sitt intranät eller sin externa tjänstedrivna webbplats har medfört att allt fler interaktionsdesigners ställs inför frågan om hur långt man egentligen ska gå; vid vilken punkt krockar de eftersträvade nyttorna med varandra? När får beställaren inte längre valuta för pengarna?

För frågan är inte om systemen går att anpassa - självklart är det möjligt! ALLT är möjligt, förutsatt att man har tillräckligt med tid och pengar. Men när valet har fallit på ett standardsystem är det för att man INTE anser sig ha obegränsat med resurser samt, förstås, för att man redan har andra system från samma leverantör och därför tror sig kunna göra synergivinster (ha!).

Frågan är istället vilka delar man ska fokusera på.
Eller?

(Fortsättning följer...!)

Konstiga kartor. Roliga kartor. Och andra.

2007-08-06T12:46:00.000+02:00

Av en händelse råkade jag nämna för en onlinebekant att jag är fascinerad av kartor - vad de visar eller inte visar, olika sätt att lösa samma problem /både ur ett historiskt perspektiv och ur ett informationsdesignperspektiv/.
Ett par dagar senare fick jag en länk till bloggen strange maps, och efter att ha bläddrat runt lite tänkte jag att det är ganska sannolikt att också andra som ägnar sig åt att lösa kluriga problem som har med att göra information begriplig kan tycka kartor är kul. Så - varsågod, håll till godo!

Stort tack till Fleela för länken!

Strunta i vecket!

2007-07-31T10:33:00.000+02:00

Som en sekundär observation har jag i tester jag gjort på senare tid kunnat se hur allt fler skrollar - när testpersonen inte hittar det de letar efter på den skärmbild de ser skrollar de.
Trots det har jag fortsatt att prata om vecket som en viktig vattendelare; alla andra gör ju det, och det jag har sett har varit enstaka observationer (jag gör relativt sett ganska få tester) - omöjligt att dra slutsatser, och jag har inte heller haft anledning att diskutera iakttagelsen med andra.
Idag trillade jag dock över en artikel som stöder mina observationer - AOLs Milissa Tarquini skriver om just detta på Boxes and Arrows.

Är det dags att inse att de flesta användare klarar av att använda skoll-listen? Läs och fundera!

Vad ser dina besökare?!

2007-07-25T14:56:00.000+02:00

Nyfiken på vilka delar av en webbplats som drar till sig besökarens uppmärksamhet? Testa ViewFinder Heatmap!
Jag garanterar inte sanningshalten i resultatet... men intressant är det.

Att designa är att lösa problem, inte att imitera

2007-07-23T09:36:00.000+02:00

Ett argument jag ofta möter i frågor om konkret interaktionsdesign är "Microsoft gör såhär", och det gör mej ständigt lika frustrerad - "vaddå Microsoft, vem säger att de alltid har rätt?!?!?!".

Allt för ofta har standards växt fram ur ad hoc lösningar vars ursprung är slump, ofta slump generarad av utvecklare fokuserade på kod och inte på hur användaren ska processa gränssnittet.

Dethär stör mej.

Som användbarhetsexpert och interaktionsdesigner, och som konceptdesigner, innebär de flesta uppdrag en balansgång där jag visserligen vet att vissa mönster är lämpliga att återanvända - brukaren känner igen sig och effektiviteten ökar. Men i andra fall är mönstren inte relevanta, inte under de förutsättningar som råder i aktuellt uppdrag, i alla fall. Ska jag då använda dem ändå, eller kan kan jag våga tänka mej att skapa ett nytt och mer relevant mönster?
Många väljer att använda det befintliga, och med det cementerar man ytterligare en dålig standard.

Förr mådde jag dåligt varje gång jag såg det hända. Idag är jag mer pragmatisk - mitt liv är mer värt än en tröstlös kamp mot resten av etablissemanget. Men innerst inne gör det mej ledsen. För genom att utan att reflektera bara använda och anpassa befintliga mönster idiotförklarar vi oss själva OCH användarna; vi nedgraderar oss till mekaniska robotar vars enda kreativa uppgift är att jämka befintliga lösningar, och vi säger att användare inte kan lära nytt.

Det senare borde vara extra enkelt om det är så att den nya lösningen är mer intuitiv, mer i linje med den aktuella målgruppens behov, förutsättningar och tänkesätt. Men nej, "låt oss fortsätta på den inslagna vägen, användare är så korkade".

Jag kan inse att rollen som användbarhetsexpert innebär att man gärna faller tillbaka på ett favoriserande av invanda mönster; användbarhet är en diciplin med rötter i mätbara resultat, i akademia.
Rollerna som interaktions- eller konceptdesigner borde däremot innehålla ett större mått av förmåga till kreativ problemlösning med avstamp i en analys av gällande omständigheter; design är problemlösning, att tänka utanför ramarna.

Men tyvärr verkar interaktionsdesign vara på väg att bli en underavdelning till användbarhet, och inte en kompetens i sin egen rätt.

Jag hoppas jag har fel.

För den som är intresserad funderar Kevin Silver i närliggande banor i en artikel på UX Matters.

Samarbetskulturen skrämmer företagens makthavare?

2007-07-19T14:56:00.000+02:00

Läsvärd artikel i LinuxWorld. Värt att tänka på att det inte är en revolution som pågår; det handlar snarare om ett långsamt paradigmskifte vars genomslag gradvis krupit på oss.
Alla vi som har arbetat länge med webbbaserade lösningar vet ju att webbprojekten synliggör många dolda strukturer och processer som projekten i sig inte kan lösa men vars brist på lösning kommer ivägen för projektens chans att lyckas nå sina mål...

Ojojoj!!!

2007-07-19T14:53:00.000+02:00

Här hade vi lagt upp en plan för skrivande på bloggen, och så kom verkligheten emellan med massor av arbete, och sedan semestrar, halsont... och ännu mera jobb. Men ryktet om vår död är överdrivet, nu har vi - eller i alla fall jag :-) - flutit upp till ytan igen!

Hello Colour Lovers!

2007-05-15T16:35:00.001+02:00

Appropå färger och kontraster och användandet av färger i största allmänhet:
Här kommer en trevlig liten länk till er colour lovers där ute: Colourlovers

Här kan man få inspiration och sköna paletter till max. Webben bjuder även på några bra länkar för den färgintresserade.

Min kompis i skissbildsdjungeln!

2007-05-15T16:29:00.000+02:00

Det finns ju många bra bildbyråer (matton, getty, bildhuset mfl) som man kan använda sig av när till exempel gör sina webbskisser eller när man har i uppdrag att ta fram profilbilder eller ett bildkoncept.
Min kompis är istockphoto
Där brukar jag hitta det jag söker och kan även få fram helt OK "liknande bilder", ifall man vill ha ett tema och inte har råd med en fotograf...
Det är dessutom inte svindyrt att köpa loss bilderna sedan när kunden vill ha bilden som man skissat med så flitigt i presentationerna. Man köper "credits" för några få dollars och sen är det bara att shoppa loss.

Tom, jag hade råkat skriva in fel adress... sorry, nu är den rätt (-:

Inspiration sökes

2007-05-09T14:52:00.000+02:00

För de som efterfrågar designinspiration och inte tycker att Jacob Nielsen inte kan hjälpa dem i dessa frågor (det kan han inte heller :) hittade jag via användbart.se den här länken http://designlibrary.blinkinteractive.com/2007/05/index.html
Här publiceras designexempel som både formgivare och interaktionsdesigners kan bli inspirerande av.
Bildexempel från Virb, via Signal vs. Noise

En annan inspirationskälla när det gäller design och interaktionsdesign i kombination med tilltalande form står Luke Wroblewski för. Hans blogg hittas här http://www.lukew.com/ff/ och vill ni se designexempel hittas de här!

Hur trovärdigt är resultatet?

2007-04-24T10:17:00.000+02:00

De flesta av oss blir stressade när vi känner oss övervakade; många är de som presterar sämre under hård press. Jag kan se det i flera sammanhang, inte minst i det fotbollslag jag tränar där målgörarna och kreativiteten sprutar på träning men inte på match.

Hur påverkas testresultaten i användningstesten av detta?

Jag har vid ett flertal tillfällen observerat hur användare gör på ett sätt under test för att sedan kommentera att "så skulle jag inte ha gjort i verkligheten", och andelen "så skulle jag inte ha gjort i verkligheten" verkar öka med stressen i testsituationen.
Vi som agerar testledare kan göra mycket för att minska den stressen, men inte desto mindre påverkas många testpersoner av att veta att deras röst och aktiviteter spelas in - ännu värre är det om man dessutom spelar in deras ansiktsuttryck. Så - hur trovärdiga är resultaten?

När vi undersöker enskilda funktioner och dialoger - exempelvis en specifik sökfunktion som undersöks med syfte att identifiera precisa användninsgproblem - är trovärdigheten sannolikt relativt hög, men ett flertal tester måste genomföras för att verkligen etablera sanningshalten i resultaten.

När vi försöker fånga beteenden - när sökfunktionen undersöks med syfte att identifiera förväntningar och kringaktiviteter, eller när en omfattande tjänst undersöks med syfte att fånga generella problem - är trovärdigheten förmodligen lägre, och kvantitativt fler tester måste genomföras för att sanningshalten ska etableras.

Vi kan inte backa för att våra metoder för att fånga respons och aktivitet ligger som ett filter mellan användaren och det använda objektet. Många användbarhetsexperter eftersträvar det perfekt vetenskapliga resultatet.
Det är bara att inse att det inte är möjligt och att individens erfarenhet, referensramar och kreativitet spelar en mer avgörande roll än vad någon av oss skulle vilja.

Låtsas inte som om att vi någonsin levererar sanningar.
Den som gör det ljuger.

Hur mycket information är det relevant att ta in?

2007-04-24T09:55:00.000+02:00

Tekniken går på högvarv och efterfrågan på användbarhetskompetens ökar. Allt fler vill göra ett seriöst planeringsarbete innan byggnation påbörjas, och vi arbetar allt mer med användar- och användningstudier, kontextuell och holistisk analys, med mera.

Och det är här tekniken kommer in. Vi får utökade möjligheter att fånga allt mer detaljerade data. Möjligheterna har förstås funnits länge, men nu kan man fånga dem på ett enkelt och relativt billigt sätt.
Och när man står där i en flodvåg av information funderar man - hur mycket av allt detta ger faktiskt något mervärde?

Jag brukar alltid säga att det finns inget sånt som "för mycket information". Jag säger det för att inte uppdragsgivaren inte ska censurera bort saker som kan vara av intresse, och hitills har det fungerat bra.

Men i något läge måste man fråga sig hur mycket mer detaljer som är relevanta i den enskilda situationen. Hur ingående studier ska man genomföra? Hur mycket är det relevant att kunden betalar för?

Tumregeln borde vara att det beror på levererande konsults/experts erfarenhet och kompetens.
I vissa fall känner man kunden och kundens intressenter; deras drivkrafter, värderingar och behov. Hur mycket mer behöver man för att göra en relevant värdering av en enskild tillkommande funktion?

Användar- och användningsstudier är viktiga. Användbarhetskonsulterna MÅSTE förstå uppdragsgivarens kultur, kärnverksamhet och strategier för att kunna göra ett bra jobb, även om det "bara" handlar om interaktionsdesign. Profiler och personas, god målgruppsskunskap och matchning mot affärsplanen är ovärderliga beslutsunderlag.

Men det är dags att våga ifrågasätta om alla data verkligen bidrar till att höja den totala kunskapsnivån. Även användbarhetskonsulter kan få informationsstress.

Inget system kan allt

2007-04-19T12:16:00.000+02:00

Vi går i väntans och förändringens tider; det känns som om hälften av de svenska företagen står i begrepp att byta plattform för sina webblösningar.

Majoriteten av dem väljer ett standardsystem, och jag vill betona både ordet ETT och ordet STANDARDsystem.

Klagomålen på standardsystemen är många. De är visserligen billiga på pappret, men när de sedan ska användas upptäcker många att flera av de saker som de ska göra är oväntat krångliga - plötsligt måste man "skapa" en sida innan man kan börja skriva in nyheten, och när man skrivit in den försöker man länka till ett dokument men hanmar i en serie fönster som man undrar vad man ska göra med.
Hur detta kommer sig berör jag i ett tidigare inlägg, men i korthet så kan man säga att få kunder har köpt på argument om användbarhet och relevans. Köparna av systemen sitter på ekonomiavdelningen eller i toppen på IT-enheten, eller så har vd badat bastu med nån chef hos leverantören.
Köpmönstret har inte direkt medverkat till att sätta användbarhet på dagordningen hos leverantörerna, och nu när frågorna är trendriktigt populära kommer det dröja innan något händer - de som fattar köpbesluten är fortfarande desamma, och dessutom har standardprodukter relativt långa utvecklingscykler. Så även om de vill designa om sina produkter så ser vi som konsumenter effekten först om några år.

Vad ska vi då göra istället? Många väljer att anpassa. Men gör man det försvinner ett av argumenten för standardsystemen - de enkla uppgraderingarna. Anpassningarna är dessutom ofta lika höga som kostnaderna för hanteringsproblemen som uppstår om man inte anpassar.

Min medicin är enkel, och borde vara självklar. Låt varje system göra det som det är bäst på. Kommunikation och nyhetsflöden i en WCM-lösning, låt nätverkande och projekthantering skötas av ett system som är bra på det, och låt dokumenthanteringen skötas av ett dokumenthanteringssystem.
Dokument- och nätverks/projektplatssystemen är de som är mest kostsamma att anpassa. Låt dem vara standard och låt det ofta enklare WCM-systemet vara ramverk.
Lägg på en bra sökmotor, tänk tjänsteorienterat så att alla systemen kan prata med varandra, och möjliggör för byggandet av folksonomier och byggandet av egna kunskapskluster.

Och sist men inte minst - våga ifrågasätta beslut som inte gynnar organisationen/affären, kräv korrelation med affärsmål vid val av produkt!

Kommunikationen en nyckel!

2007-04-18T21:26:00.000+02:00

Varför är det så sällan match mellan affärs- och verksamhetstrategier å ena sidan och webbstrategierna å andra sidan?

Svårigheten är att få förankring i högsta ledningen, och de mest framgångsrika fallen är de där ledningsgrupp och vd aktivt driver frågan på ett företagsstrategiskt plan.
De flesta misslyckas på dethär planet, och anledningarna kan variera. Oftast handlar det om en kombination av bristande förståelse på den personliga nivån och eldsjälarnas bristande förmåga att kommunicera på ett sätt som ledningspersoner begriper. Att hitta strategiska nyckelfall, så kallade affärsfall eller business case som många gärna säger, och sedan illustrera dem på ett effektivt sätt är ofta en framgångsrik metod.

Ställ dig själv frågan - i vilken del av vår verksamhet finns den största förbättringspotentialen? Fortsätt med att fråga - Går potentialen att realisera med hjälp av ett förändrat arbetssätt? Är webben en faktor här? Hur?

Lyckas du svara på de frågorna har du en bra grund att utgå ifrån!

Intranätet som kunskapsbank!

2007-04-17T21:45:00.000+02:00

Intranät. De blir lite olika beroende på vem som äger dem - personalavdelningen, informationsavdelningen och IT-enheten har ofta helt skilda perspektiv. Men oavsett vem det är som äger kanalen så är det oftast just en kanal med lite extra verktyg - ofta inlänkade stödsystem av olika slag.

Att få rätt balans är en utmaning. Vissa är för mycket central information utskriken med megafonen i högsta hugg - medarbetarna svarar med att stänga hjärnan och titta åt ett annat håll.
Vissa försöker kommunicera men pratar bara nyckeltal. Och vem tycker att det är nyckeltalen som får det att vara kul att gå till jobbet?
Andra är småputtrigt lokala och fokuserar på kafferasten.

Ingen av dem har lyckats realisera intranätets potential som förändringsverktyg, arbetsredskap och kunskapskälla.

Det där är väl inga nyheter... men vänta! Kunskapskälla?!?! Hallå!!! Intranätet har väl möjligen haft med informationsspridning att göra, men kunskapskälla?!

Saken är att nu är det möjligt. Med kreativt och strukturerat användande av användarskapade märkord (folksonomier), och möjlighet att få träff på alla dessa ord i sökmotorn, har man plötsligt möjlighet att odla "kunskapspaket" - sök på ett ord och användaren får träff på allt som är märkt med ordet.
Det går utmärkt att kombinera med en företagsstyrd taxonomi, och tricket är att sortera träffresultatet. Men det kan vem som helst med kompetens i informationsdesign.

Plötsligt kan man snabbt skaffa kunskap, information, och hitta rätt personer, och plötsligt kanske det finns en mening med intranätet som sträcker sig bortom informationskanalen, dokument(skräp)högen och ekonomisystemet?

Alla delar behövs, men de måste kombineras på rätt sätt om man vill nå resultat. Hur de ska kombineras beror förstås på vad man vill uppnå, och på vilken kulturförflyttning man är beredd att göra.
Men det är en annan historia, som omnämns i andra inlägg :-)

Skicka filen

2007-04-12T11:43:00.000+02:00

För oss grafikproducenter som mailar mycket av vårt material till kunder, säljare, tryckerier och andra uppstår allt som oftast filstorleksproblematiken!
Den problematiken är oerhört störande och uttrycker sig allt som oftast då du ska skicka en saftig presentation med smaskiga bilder eller ett större orginal till tryck. Då studsar mailet tillbaka för att mottagarens mailserver accepterar kanske endast 5 mb/mail (vilket är väldigt lite om man ska skicka saftiga presentationer med smaskiga bilder)
För oss smaskiga saftisar kan jag rekommendera www.skickafilen.se
Upp till 2 gb kan du fläska iväg (-:

Användbarhet, även i framtiden

2007-04-02T13:22:00.000+02:00

Skriv en bok. Följ den, bokstav för bokstav.
Låt konflikterna handla om tolkningsfrågor.
Om kartan och verkligheten inte stämmer överens - låt kartan få företräde.

Ett säkert recept för stagnation?
Ett säkert recept på hu man skapar konflikter, hur man skapar negativa förutsättningar?

Ja.

Därför är det bra att Vervas Vägledning för 24-timmarswebben är just en vägledning.
Den är bra. Flera av riktlinjerna handlar mer om att det offentliga Sverige ska göra saker på liknande sätt än om att välja det objektivt bästa sättet att göra en sak.
Många av riktlinjerna borde gälla för alla webbplatser.

Däremot borde vi alla ständigt sträva efter att göra alla webbplatser lättare att använda, mer ändamålsenliga, och mer tillgängliga. Och jag tror att ett av sätten att åstadkomma det är att fortsätta utveckla, fortsätta våga hitta nya sätt att göra saker.

Att låsa in sig, att alltid göra som man alltid har gjort - det är fel väg om man strävar efter förbättring.
Vi kan inte betrakta varandra, oss själva eller våra skrifter som gudar eller orakel.
Jag tror vi alla kan hitta fel och brister i varandras lösningar. Det beror på att om man tar en knippe princper, en bunt metoder, lägger till några användbarhetsexperter och rör ner lite kunder - vad som blir resultatet beror oavsett vad vi skulle vilja på vilka personer som varit inblandade i baket.
Dessutom - det är inte alltid lätt att veta hur man varit tvungen att kompromissa, vilka politiska överväganden man varit tvungen till under projektets gång.

Låt oss vara lite moderna; lyssna, tänk, respektera, diskutera.
Tvärsäkra fördömande kanske är bra för affärerna kortsiktigt. Men för kunskapsområdet i stort är jag inte lika säker på att det är rätt väg att gå...

Andra bloggar om: användbarhet, framtiden, samarbete, verva

Förtroende och tillit på internet

2007-03-20T10:28:00.001+01:00

Är det möjligt att lita på någon du aldrig har träffat? Den gängse åsikten är att nej, det krävs att man faktiskt träffar varandra, på riktigt. Men är det sant? Eller är det bara något man säger för att det var sant för tio år sdan?

Idag säger många trosvisst att det huvudsakligen är "ungdomar" /vad nu det är?/ som använder digitala kanaler för att umgås både med sådna de känner och såna de inte känner sedan tidigare. Ofta talas det om riskerna - vuxna män som utnyttjar blåögda uppmärksamhetstörstande flickebarn. Vuxenvärlden känner vanmakt och skräck. Internet är ondska. /Internetbanken, bokhandeln, klädaffären och den illegala spritaffären är inte inetrnet så de är inte onda? Hm.../

Här ute, utanför mediedrevet, umgås allt fler med folk världen över. Vissa gör det som rollspel, exempelvis via Second Life, andra har upptäckt platser som fungerar som forna tiders BBS:er men mer tillgängliga - platser att prata med folk man annars inte hade träffat.

Jag är inte naiv. En majoritet av världens befolkning står utanför den digitala revolutionen. De flesta har andra prioriteringar, som att överleva. Andra utestängs medvetet, ytterligare andra står utanför av andra skäl - vill ha en dator men har inte råd, tycker det hela verkar onödigt och krångligt, eller något annat skäl.

För oss andra återstår faktum. Vi har möjlighet att skapa vänskapsband med folk vi aldrig annars skulle ha mött, vi kan få kunskaper och insikter om "de andra" som förhoppningsvis gör oss mer toleranta i våra bedömningar. Åtminstone jag, som inte betraktar mej som särskilt fördomsfull, har fått revidera en hel del åsikter jag haft om folk från andra platser. Jag har också funnit mej i situationer när jag försvarat folk vars livsåskådning jag definitivt inte delar men vars ståndpunkter jag ändå respekterar - de är öppna och ärliga människor som tillåter mej tycka vad jag vill och då kan jag ge dem det tillbaka.
För ett halvår sedan hade jag dömt ut dem som outbildade och inskränkta.

Förutsättningen är förstås att man tycker att det är intressant att träffa andra, att lära, att få inspiration. Men på vägen har jag lärt mej att, jo, man kan faktiskt lära känna folk, och därigenom lära sig lita på dem. Utan att någonsin ha träffat dem annat än i cyberrymden.

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Därför reviderar jag min uppfattning. Det är möjligt att ha tilltro på någon man aldrig träffat IRL. Och det är bra.

Andra bloggar om: tillit, communities, gemenskaper, internet

Användarstudier - när?

2007-03-19T15:23:00.000+01:00

Dan Saffer på Adaptive Path har reflekterat över när användarstudier behövs... och i vilka situationer det är överflödigt.
Tänkvärt. Särskilt från beställarhåll, nu när "user research" är på modet!

Våra metoder kan aldrig vara mer än verktyg - det är vi som utövare som gör det egentliga jobbet och det är våra erfarenheter och kunskaper som sätter gränserna för vad man bör eller inte bör göra i ett uppdrag.

Andra bloggar om: användbarhet, användarstudier, interaktionsdesign

Attitydproblem?

2007-03-06T09:22:00.001+01:00

Du jobbar med en kund som köpt teknisk kompetens på ett håll, interaktionsdesign och användbarhetsexpertis av dej, och grafisk form/visuell kommunikation av en byrå.
Ingen av utförarna har fått tid för projektledning - de uppgifterna utförs, nominellt, av kunden.

Självklart fokuserar varje utförare på sin uppgift - det är vårt uppdrag, vad vi får betalt för. Polariseringen kommer som ett brev på posten. Teknikfolket konstruerar arkitetur och systemspecifikationer, späckade med treställiga förkortningar och /i värsta fall/ klassdiagram. Kunden förstår ingenting men hoppas att allt blir bra.

Byrån, som är kända för sina prisvinnande företagsprofileringar och kampanjer, tar fram ett visuellt koncept för kommunikationen, inklusive designskisser utförda i Indesign. De är flotta och självsäkra, vana att sälja sig själva till ett bra pris. Kunden bara älskar dem, och vill vara förknippade med deras namn - frottera sig i stjärnglansen.

Mitt emellan sitter vi. Vi har ingen status i projektet. Byrån pratar om kundprofiler, teknikerna om databaser - kunden tycker att de andra redan har gjort jobbet vi tycker saknas, och hur svårt kan det vara att se till att grejjerna blir lätta att använda?! Duh.

Kanske känner du igen scenariot - du sliter som ett djur, får skit från alla parter och är överlycklig när leveransen är gjord; det blev inte bra, men det är över.

Måste det vara såhär?

Såklart inte, och tack och lov händer det inte så ofta.

Men ibland fruktar jag att jakten på pengar gör att det kommer bli allt vanligare - kunden vill ha kontroll, och man vet ju att IT-projekt riskerar att spåra ur... Att det inte beror på bristande styrning utan på att de betraktas som just IT-projekt och inte som vad de egentligen är - affärsprojekt - är en helt annan sak, uppenbarligen, och alldeles för svår för att begripa.

Problemet blir inte mindre av att den litteratur som finns på området är ohyggligt dålig skriven, i praktiken oläslig, varför de intersserade är utlämnade åt egna efrarenheter och slumpen. Men det tänker jag inte gå in på här ;-)

Andra bloggar om: interaktionsdesign, samarbete, användbarhet, projektledning, IT

Vad händer med dina bilder på Flickr när du dör?

2007-02-26T14:13:00.000+01:00

...och har vi som interaktionsdesigners och användbarhetsexperter något ansvar?

Jonathan Follett har skrivit en tänkvärd artikel om detta. Fanns liknande funderingar när papper blev mer tillgängligt som medium för att spara tankar och händelser?
Hur har vi löst de problemen? Follett svarar inte på någon av dessa frågor, men pekar på oss användbarhetsexperter och interaktionsdesigners som några som har ett ansvar att ta.

Andra bloggar om: interaktionsdesign, framtiden, arkivering

Länkar - i eller utanför texten?

2007-02-26T11:30:00.000+01:00

Tills helt nyligen rekommenderades allmänt att länkar och brödtext inte skulle blandas. Jag var en av de medskyldiga, och motiveringen vad att värdefull information och vidarelänkningar inte skulle döljas i långa textstycken eftersom detta ledde till problem när man skulle "hitta tillbaka" till länken i senare när man inte hade något intresse av texten - bara länken.

Idag används länkar i text flitigt. Alla vi som är vana vid att använda Wikipedia, och alla vi som läser bloggar, vet att det fungerar.

Var de gamla rekommendationerna fel?

Jag menar att de inte var det. Bifogade dokument som mallar och instruktioner kan visst länkas in i löpetxten, men de bör vara enkla att hitta separat också. Bäst fungerar de länkade texterna som hänvisning för den som är intresserad av mer information eller kunskap.
Det handlar alltså om två olika sorters länkar, två olika sorters information. För användaren är det med största sannolikhet helt egalt, men beroende på webbplats eller tjänst har användaren helt olika mål och syften.

När syftet är att bygga kunskap, att diskutera, att fundera - då fungerar länkar direkt i texten bäst. Få saker är så irriterande som att behöva skrolla fram och tillbaka mellan den del av sidan med fotnötterna och texten man läser, och länkarna visar också att det finns mer material för den som är intresserad.

Finns det då tillfällen när syftet INTE är att bygga kunskap?

Man kanske önskar att det inte vore så, men i verkligheten finns en massa verksamhetsstöd som huvudsakligen presenterar länkar till dokumentmallar och checklistor.
Självklart borde dessa vara en del av ett integrerat processtöd. Men det kommer ta mycket lång tid innan alla är där, och tills dess är det lämpligt att bryta ut de viktiga länkarna/dokumenten ur löptexten så att ofta-användare inte ska behöva leta i brödtexten varje gång de ska utföra en specifik handling.
För hur många gånger vill man behöva leta efter länken till blanketten reseersattning.xls? Fram till den dag när reseräkningsrutinen processorienterats som en del i ett sammanhållet verksamhetsstöd kan man ju i alla fall lösa det hela på bästa möjliga sätt.
Eller hur. Bara för att användarna inte kan få det bästa så ska de inte behöva lida med det sämsta.

Förmodligen är inte sista ordet sagt - det ska bli intressant att följa utvecklingen framöver!

Andra som har haft funderingar kring detta - Johan på Inuse intervjuar Jonas Söderström, mannen bakom "Att skriva för webben".

Andra bloggar om: länkar, interaktionsdesign, wiki, användbarhet

Delad smärta är... dubbel smärta?

2007-02-21T14:46:00.000+01:00

Jag bara måste få peka på Inuseful och inlägget Mer feedback som gör ont. Kan ta tid att ladda filmen, men det är värt det ;-)
Glöm inte att sätta på ljudet!

Andra bloggar om: kundservice, feedback, microsoft

Förändrade arbetsuppgifter för designern?

2007-02-20T12:46:00.000+01:00

Jag har suttit på denhär ett tag, men... med rätt varning innan så - Luke Wroblewski höll i höstas ett föredrag på en konferens i Portugal. Föredraget har nu lagts ut på nätet, men jag kan rekommendera själva bildspelet också.

Hans ämne var hur design och designerns roll förändrats/håller på att förändras. Kanske inga nyheter, men sammanfattar ändå rätt bra.
För den som inte orkar ta sig genom alla 114 bilderna kan jag rekommendera bild 113: sammanfattningen ;-)

Andra bloggar om: design, användbarhet, trender

Teknikskepsis inte förvånande

2007-02-20T09:32:00.000+01:00

Kanske inte traditionellt vad man kallar användbarhet, men området har många beröringspunkter och en av dem är det aktuella företagets kärnaffär; när man diskuterar syftet med ett IT-system är det i 100 fall av 100 affären som ska stödjas - vilket är syftet med biljettmaskinen, tidredovisningssystemet, intranätet, den externa webbplatsen...? Hade det varit värt att lägga en enda spänn på dessa ofta tekniktunga lösningar om de inte hade stöttat affären på ett eller annat sätt?
Svaret på frågan borde vara uppenbart, men det är det inte. Genom åren har jag stött på otaliga fall där man investerat i teknik för teknikens skull, och där intranät och externa webbplatser tillkommit enbart därför att någon entusiast velat leka med tekniken.

Därför är inte rubriken Affärschefer mer IT-skeptiska (CS 20 februari 2007) särskilt förvånande. Varför ska en affärsansvarig eller verksamhetsansvarig överhuvudtaget behöva veta vad "databaskonsolidering" innebär? En IT-chef däremot kan förväntas vilja genomföra en bara för att han (oftast en han?) har varit på något leverantörsarrangerat seminarium som haussat företeelsen.
Fördomsfullt? Jag tror inte det - jag har under mina snart 16 år i branschen inte träffat många som motsäger iakttagelsen, i alla fall. Och frågan är om det ens ska vara på något annat sätt - som ansvarig för att tekniken fungerar företräder man ett internt särintresse, och det är därför det är en separat roll; rollfördelningen existerar ju delvis för att inte enskilda indivdier ska behöva prioritera mellan motsatta men likvärdiga behov eller krav. Konflikten flyttas från individen till gruppen.

Problemet uppstår när ingen finns som kan tolka mellan grupperna. När VD frågar "vad är nyttan med en serverkonsolidering" har IT-chefen lärt sig att man ska svara "effektivisering och kostnadsbesparing pga förenklad hantering". När VD egentligen vill veta om serverkonsolideringen kommer ge konkurrensfördelar, direkt eller indirekt.
Så länge det är dåliga tider med svångremspolitik som konsekvens fungerar det bra. I bra tider när det är dags att agera agressivt för att vinna nya marknader fungerar det sämre...

Andra bloggar om: affärsnytta, IT

Allt fler märker sin väg genom cyberrymden

2007-02-16T14:50:00.000+01:00

En aktuell undersökning konstaterar att 28% av alla uppkopplade amerikaner taggar, eller märker, innehåll de stöter på - böcker, filmer, webbsidor...
Jag har inte kunnat hitta någon liknande undersökning avseende svenska förhållanden, men jag misstänker att sifforna här är liknande eller på väg åt det hållet.
(Känner du till någon, berätta gärna för mej!)

Undersökningen bekräftar att egna märksystem fungerar lika bra eller bättre än de klassiska centralt organiserade systemen med nyckelord /taxonomier/ som framför allt använts företagsinternt i olika typer av applikationer som lagrar data, exempelvis dokumenthanteringssystem.

Snart borde det finnas tillräckligt med kunskap om hur detta fungerar för att det ska bli dags för även de stora företagsbjässarna att fundera över hur man söker och hittar intern information!

Andra bloggar om: dokumenthantering, taxonomi, folksonomi, taggning, informationsdelning

Stockholms Stadsbiblioteks webbplats - mer användbar?

2007-02-15T10:10:00.000+01:00

I dagarna släpptes testversionen av Stockholms Stadsbiblioteks nya webbplats. Den ska vara mer lättanvänd sägs det, och man ahr försökt tänka "Webb 2.0" när den har tagits fram (eller "Bibliotek 2.0"). Det betyder bland annat att man nu ger användarna möjlighet att recensera och märka upp - tagga - verken som finns till utlåning.
Tanken är väl att det ska tillföra användarnytta, och det kanske det gör också. Men, i ärlighetens namn - det var lättare att hitta i den gamla träfflistan. Nu får man visserligen mer information om de enskilda verken man fått träff på (den nya liknar mer hur man får träff hos en bokhandel, exempelvis Bokus) men när sökningen ger tiotals sidor med resultat så fungerar det dåligt - då hade man varit mer behjälpt av en traditionell lista med rader...

Än så länge är det en betaversion, så förhoppningsvis slipar de på detaljerna ett tag till så att användbarheten ökar. Men att våga stödja användarmedverkan är ett modigt steg, om än i tiden, och jag hoppas faktiskt att de lyckas.

Vem ska vi serva - användaren eller vår beställare?

2007-02-12T09:59:00.000+01:00

När jag på 80-talet tågluffade och reste med Transalpino genom europa upptäckte jag att det i många stora städer (och mindre också, för den delen) fanns mer än en järnvägsstation. Då funderade jag inte så mycket över det, annat än för att det var viktigt att hålla koll på varifrån tåget egentligen skulle gå...
Oftast gick det bra, även om det krävde planering. Vid åtminstone ett tillfälle blev det lite stressigt - i samband med murens fall var jag i Berlin och vi strax innan tåget skulle gå upptäckte att tåget till Malmö inte gick från Bahnhof Zoo som vanligt, utan från Berlin Lichtenberg. Hetsig taxifärd med taxichaufför som inte hittade på andra sidan "muren" vidtog...

Senare har jag förstått att det inte bara var geografiska överväganden som fick denna mångfald av stationer till följd - istället var det en konsekvens av att det ursprungligen fanns flera operatörer. Varje järnvägsbolag byggde sina egna järnvägar och sina egna stationer. Så småningom konsoliderades järnvägsbolagen, som det så fint heter - de gick i konkurs, köpte upp varandra... i vissa fall tog staten över.

Idag är vi på väg tillbaka till trasslet. I vissa delar av landet verkar flera "operatörer". Redan måste man ha koll på vem som kör trafiken om man vill boka biljetter, och förment objektiva resruttsplanerare ger alternativ baserat på vilka som är med och bekostar intiativet. På många platser finns flera olika biljettmaskiner. När du har bråttom, tåget är på väg in, så måste du även veta VEM som kör tåget du ska med för att komma rätt!

Vad har nu det med användbarhet att göra? En hel del, tycker jag. Dels tycker jag att man kan fundera över om användaren verkligen är hjälpt av denna djungel. Uppväger de pressade priserna tiden man måste lägga ner om man vill ha rätt sak till rätt pris? Är mångfalden nyttig?

Men framför allt tror jag att vi måste vänja oss vid att det är såhär, och vi som användbarhetsexperter måste förstå hur viktigt det är att se hela användarens situation. Vi kan inte avskärma omvärlden och bara titta på allmän best practise och på det vår beställare berättar om villkoren.

Ska det stå tre biljettautomater bredvid varandra på Stockholms Central borde det vara enklast om personen som ska köpa biljett 1) förstår vilken automat som är rätt, och 2) kan återanvända kunskap om hur ett biljettköp går till. Att arbeta med user experience som om denna upplevelse bara hade med en isolerad företeelse att göra är helt enkelt oseriöst.
För oss innebär det alltså att vi måste ta större ansvar än vad som är fallet om vi jobbar med en enskild installation - vi måste se utanför vårt primära uppdrag.

Klarar vi den balansgången - att snubbla mellan kundens krav och vår egen yrkesstolthet? En sådan promenad kräver integritet. Och klarar beställarna det?

Kan fula och svåranvända saker vara användbara?

2007-01-29T15:51:00.000+01:00

Oavsett syfte, målgrupp och koncept så ska en webbplats vara lätt att använda. Och vi vet ju alla att det där med lätt att använda, det beror delvis på vem man är och vilka ens syften är. Samtidigt - ett konsekvent utfört gränssnitt som dessutom är trevligt för ögat borde vara det optimala utförandet. Därför har jag funderat lite över vad som är så bra med LibraryThing egentligen, som jag personligen tycker är ganska fult, plus att en del av funktionaliteten (diskussionsgrupperna) är sämre än för liknande tjänster.

LibraryThing låtsas vara är online-tjänst för att hålla ordning på alla sina böcker. Det är den också - mot en mindre summa skaffar man sig ett livslångt och obegränsat konto, och så börjar man föra in alla sina böcker. Man märker dem med taggar på eget bevåg (officiell taxonomi saknas, men defacto dito finns förstås), och sedan får man reda på vilka andra medlemmar som har samma bok. Man kan recensera och värdera sina böcker, och man kan berätta om vem man är.

Nyttan med det är ju att man har koll på hela sitt bibliotek. Det är bra om man måste reda ut detta senare med ett försäkringsbolag, eller om man behöver ta reda på om man redan har en bok eller inte (kompletterande mobiltjänst finns).
En annan nytta är att man baserat på en stor mångd data (det finns MÅNGA medlemmar) kan få rekommendationer eller antirekommendationer ("den största motpolen till denna bok är...").

Gott och väl. Men LibraryThing är något mer också. För kopplat till denna rena bibliotekstjänst finns möjligheten för alla och envar att skapa egna communities. Det finns när jag skriver detta 1,393 olika forum! Man kan alltså med fog säga att LibraryThing, oavsett om grundarna tänkt sig det eller inte också är en online community.
Några är extremt nischade - har inte så hög aktivitet men är ändå aktiva. Andra är bredare och fyller en mer social funktion, medan ytterligare andra är stängda för allmänheten eller vänder sig enbart till en avgränsad grupp som redan känner varandra.
Själv är jag medlem i en av de sociala grupperna (plus några nischgrupper), och vi är några stycken som träffas och pratar varje eller nästan varje dag. Detta trots att forumen egentligen inte fungerar särskilt bra!

Som användbarhetsexpert blir jag konfunderad, men jag vet att jag lurar mej själv. Användbarheten handlar om tre delar - nytta och ändamålsenlighet, åtkomlighet och tillgänglighet, samt visuellt tillfredsställande utförande. Dessa går givetvis in i varandra, men om en tjänst kan erbjuda en känsla av samhörighet och möjlighet till utveckling på det rent personliga planet verkar inte själva utförandet vara ett stort hinder.

Användbarhet är så mycket mer än rå standardiserad interaktionsdesign, och det är inte bara produktägare och beställare/kunder som kan glömma det. För i botten finns alltid nyttan - användbarhet är inte (bara) en serie regler och standards. Det är ett angreppssätt, en metod, och en insikt - dörrhandtaget kan vara hur trevligt som helst för handen, det funkar ändå inte om inte dörren går att öppna (eller stänga) vid behov.

Referensbibliotek

2007-01-24T09:02:00.000+01:00

I cyberrymden kan ingen höra dej skrika, men likväl kan det vara bra med ett bra referensbibliotek... och det är inte alla som har tid att själva upprätthålla ett, sittandes djupt förankrad i uppdragen som man är.

Då kan australiensiska DAC vara hjälpen i nöden. Väl katalogiserade, och därför lätta att hitta, länkar till forskning, diskussioner och handledningar i ämnen som tillgänglighet, informationsarkitektur, användbarhet, metoder och tekniker; mentala modeller, design för pekskärmar, Och så vidare.
Håll till godo :-)

Drömmen om det stereotypa är redo att dö

2007-01-08T13:16:00.000+01:00

Människan har alltid letat efter förklaringar, efter det enda rätta svaret, efter meningen med vår existens (individens eller mänsklighetens, det är bara att välja). Effekten är en lång rad förklaringsmodeller - trosuppfattningar & -ismer - som respektive grupp med en dåres envishet försökt banka in i skallen på sin omvärld, ofta med våldsamma metoder. Med det i åtanke är det inte märkligt att de mest uppenbara självklarheter fortsätter att vara obskyra artefakter, så ock i användbarhetens värld.

Några av de mest seglivade myterna handlar om HUR människor använder webben, och HUR man därmed ska stödja och möjliggöra detta användande. Det borde vara för alla och en var uppenbart att webben i allt mindre omfattning är "webb" och i allt högre grad är ett verktyg. Där webben var webb för webbens skull är verktyget ett av flera sätt att nå vissa mål - utföra vissa handlingar, finna stöd för vissa behov.

I en sådan situation kan man i allt mindre grad luta sig mot standardlösningar och måste i allt högre grad specificera vilka man ska stödja; hur ser användningssituationen ut, vilka är användarna, vilka är deras mål, i vilka lägen är de påverkbara, etc. Den naturliga slutsatsen är att användarresearch blir ett allt viktigare instrument när man vill optimera nyttan i sin satsning, oavsett om målgruppen är extern/extern webb eller intern/intranät.

Tyvärr är användbarhetsexperteriet ofta hårt inriktat enbart på interaktionsdesign och på testning av interaktionsdesign - något som man i IT-branschen anser är onödigt eftersom "en bra programmerare ska kunna fixa detdär". Detta har skapat grogrund för en rad mer eller mindre speciella konstruktioner och metoder vars syfte är att legitimera "användbarhet" i de breda, betalande, lagren. Kartläggningen, sådan den nu har varit, har istället ofta hanterats av verksamhets- & affärskonsulter med dålig förståelse för användningssituationerna.

Glappet mellan optimal och realiserad lösning blir därför större än nödvändigt, och det accentueras av att såväl beställare som utförare /på ansvarig nivå/ saknar förståelse för användarperspektivet. När nu allt fler "webbar" blir integrerade tjänster under ständig utveckling blir det förhoppningsvis tydligt att detta glapp inte finns där som en obehaglig ofrånkomlighet utan på grund av grundläggande otillräcklighet.

Förhoppningsvis betyder det också att vi ser ett närmande mellan verksamhetsutvecklare och användbarhetsexperter, och att vi får se betydligt mycket mer av användarorienterade kartläggningar som grund för utveckling och förändring av tjänster distribuerade via internet och webbläsare. Och förhoppningsvis fler tjänster som faktiskt gör det de ska, på ett sätt som passar användarna.

Andra som skrivit om fenomenet är Per-Åke Olsson/Webbomedia & Joost Willemsen/UX Matters. Läs och fundera...

Bara på film...!

2007-01-08T10:48:00.000+01:00

Så länge jag kan minnas har datorer i verkligheten och på film/TV varit två helt skilda saker, oavsett om det gällt att märkligt lätt få access till utomjordiska system eller förmågan att bara få relevanta sökträffar.
För att inte tala om alla dessa magiska system som används i serier som exempelvis CSI, där hur suddiga bilder som helst kan avslöja de mest intrikata detaljer efter lite enkel bearbetning...!

Användbarhet och interaktiondesign på hög nivå? Tillåt mej tvivla ;-)

Jacob Nielsen har skrivit om det i en Alertbox nyligen, och Johan Berndtsson har kommenterat och bidtagit med några länkar på Inuseful.

Någon som har några favoriter? Min är viruset i Independence Day!

Kollaborativ ikonverkstad

2006-12-20T20:26:00.000+01:00

Vi översvämmas av estetiskt godtagbara men funktionellt undermåliga ikoner. Inte ens inom programsviter från en och samma leverantör har det varit möjligt att vara konsekvent, och många gränssnitt kryllar av mer eller mindre likartade färgsprakande tredimensionella ikoner med hög grad av detaljrikedom som inte hjälper oss att förstå vad vi förväntas göra.

Själv tycker jag att det är dags att rensa i floran; fråga sig vad ikonen egentligen gör för nytta. Är den där för att vara snygg? För att den är en del i ett varumärkesbyggande? Eller för att få oss att förstå vad som kommer hända om vi klickar på dem?

En tanke kan vara det Jon Follett föreslår i artikeln Seeing the World in Symbols: Icons and the Evolving language of Digital Wayfinding, nämligen att släppa in användarna - låta användarna själva välja och bygga symbolerna de ska använda.

Självklart finns en mängd "risker" förknippat med detta. Den visuella enhetligheten riskerar att gå förlorad, liksom den semantiska. Och självklart är det inte riktigt vem som helst som kan skapa sina egna symboler - kommer de som inte kan det bli andra klassens användare, fast i för dem dåliga/långsamma gränssnitt? Men tanken är lockande, för ärligt talat - var finns semantiken i dagens ikondjungel?