Medlöpare, utan reflektion och ansvar

När jag skriver detta är jag på väg från Örebro. Jag sitter i vänthallen på Örebro Södra, och känner hur byggnaden skakar när gods- och passagerartågen passerar. Vänthallen är liten, är väl egentligen mer en väntsal eller ett väntrum, men det är rent. Ett taxibolag har sitt kontor med entré i rummet, och en drickaautomat står och murrar.

På bänken snett emot sitter en danska som satt mittemot mig på tåget hit, och som också blev klar i sitt möte i god tid – 37 minuter tills tåget ska gå.

I väntan på /tåget/ sitter jag och funderar över hur tågresandet förändrats, bara under min tid. Som liten fick man SJ:s biljetter på hård kartong, små bitar på kanske fyra gånger två centimeter. Det är i alla fall så jag minns dem.

Jag minns också familjekupéer med badrum emellan, skarvdunk i natten, skavföttes med syrran i en sovkupé, att golvets lutning gjorde det roligt att leka med bilar på golvet eftersom de rullade åt alla möjliga håll av sig självt.

Som lite äldre minns jag doften från banvallarna, rostfärgade men blankslitna räler, brunröda slipers (efteråt har jag förstått att de var kreosoten som gjorde färgen, inte så miljövänligt direkt...).

På 80-talet och en bit in på 90-talet var jag 20-nånting, och från den tiden minns jag bangårdar, skyltar och perronger, fik och restauranger, tågbyten, miljöerna som omväxlande susade och vaggade förbi utanför fönstret, och alla stationerna med dess skilda atmosfärer.

Det var en helt analog upplevelse, med skyltarna som klapprade när nya destinationer bläddrades fram på skyltarna, eller när en ny försening skulle annonseras.

Idag har skyltarna blivit skyltsystem, helt digitala och uppkopplade. Resenärerna är också uppkopplade, om inte annat med sina telefoner.

Ändå, någonstans, är upplevelsen ändå analog, i alla fall för oss som gillar det där som hör ihop med tåg – stillheten, lugnet; allt det som saknas på flyget, som ju trots allt bara är en glorifierad jättebuss. Och jag tänker på alla oss som använder en massa digitala system – datorer, telefoner... var finns lugnet? Var finns den teknik som får oss att känna den stillhet som trygghet och tillförsikt ger?

Vi är så effektiva och målinriktade att det inte finns utrymme för att reflektera, och vi gör våra system likadana – hetsiga, krävande, pockande. Teknikens möjlighet till omedelbar respons tillämpar vi som tvingande, försöker forma oss att passa den ständigt vakna, ständigt vakande.

Någonstans kanske vi, som medansvariga för att ta fram olika IT-lösningar, borde fundera på om de lösningar vi snickrar ihop verkligen hjälper och stöder eller om de genom att motverka alla våra mänskliga reflexer och behov stjälper och skadar istället?

Visst tänker vi på brukarna, användarna, slutkunderna, konsumenterna. Det är vårt jobb. Men tittar vi så mycket på detaljerna att vi missar helheten?

Det kan vara något att fundera över...

Andra bloggar om: design, informationsdesign, hälsa