Reflektion från testbänken

Att göra användningstester är sällan roligt. Man sitter timme efter timme och observerar vanliga människor misslyckas med att använda (i mitt fall, vanligen) webbplatser.
Människor som misslyckas reagerar på olika sätt, och jag har haft (den tvivelaktiga?) förmånen att se så många av dem att det börjar bli möjligt att förutse vem som reagerar hur...
Kvinnor som inte är i chefsställning reagerar ofta med att lägga ansvaret för misslyckandet på sig själva.
Män, och kvinnor som är vana att ha explicit makt, tycker att webbplatsen är dåligt utformad och kommer med förslag om hur den kan förändras.
Men gemensamt för alla är en frustration som eskalerar allt eftersom testet fortgår, och ibland tror jag att det påverkar testresultatet negativt - man blir blind och grottar ner sig, kan inte lösa uppgifter som man annats skulle ha klarat.
Eller är det bara önsketänkande?

På senare tid har jag också noterat att frustrationen resulterar i överdriven envishet. Förr om åren gav folk upp när de misslyckades; nu envisas de in absurdum, och man kan få sitta och titta på när de efter 10 minuter fortfarande försöker hitta dokument B. Man får verkligen bita sig i tungan för att inte säga "OK, skit i det här nu, jag har vad jag behöver, nu går vi vidare".

Har vi så vant oss vid att det ska vara svårt, att det ska ta tid? Eller är det ett uttryck för att man under inga omständigheter vill misslyckas?

Hur det än är med den saken så blir misslyckandena inte mindre deprimerande att bevittna.

Andra bloggar om: användbarhet