Tillit. Svårt sagt, svårt gjort. Om en disciplin mitt emellan känsla och vetenskap.

Nån gång under 90-talets andra hälft konstaterade jag krasst att jobbar man som grafisk designer så får man lov att finna andra kanaler än jobbet om man få utlopp för sin personligt expressiva ådra.

Grafisk design är en del av användarupplevelsen (fast det begreppet hade man inte uppfunnit än, då). Utformningen av användarupplevelsen styrs av tekniska omständigheter, syfte och mål med webbplatsen eller applikationen, kommunikations- och affärsstrategier, grafisk profil...

Det är alltså inte personliga åsikter som ytterst avgör, utan vilka effekter man vill uppnå - och varför. Tidlös eller modern? Funktionell - för vilken målgrupp?

Frågorna är många. 

I vissa fall är svaren också det, och då får man bara lov att prioritera. Tillgängligt för funktionshindrade eller ljud- och formexplosion?

Utifrån det försöker designern ta fram en helhetsupplevelse som på bästa möjliga sätt möter behoven och uppfyller kraven. 

Beställarna och produktägarna, som man så käckt kallar dem numera, i dessa Scrum-tider, har definitivt inte begripit det. 

Vissa tror man kan testa sig fram, att det finns absoluta sanningar. Google har gått över gränsen och har enligt uppgift testat vilken av 41 olika blå nyanser som ger högst click-through.

Andra tror att man själv är en måttstock för god smak, där god smak är totalt oreflekterat tyckande och kännande.

Ytterligare andra tror att man kan uppnå ett bra resultat inte genom att prioritera och ta beslut utan genom att tillfredsställa alla.

(Se http://www.inuseful.se/2009/03/omdesign-av-stoppskylten.html för olustigt lustig film som kunde vara ur verkliga livet).

I alla fallen misstror man designerns kunskap och erfarenhet. Resultatet kan aldrig bli något annat än dåligt.