Att designa är att lösa problem, inte att imitera

Ett argument jag ofta möter i frågor om konkret interaktionsdesign är "Microsoft gör såhär", och det gör mej ständigt lika frustrerad - "vaddå Microsoft, vem säger att de alltid har rätt?!?!?!".

Allt för ofta har standards växt fram ur ad hoc lösningar vars ursprung är slump, ofta slump generarad av utvecklare fokuserade på kod och inte på hur användaren ska processa gränssnittet.

Dethär stör mej.

Som användbarhetsexpert och interaktionsdesigner, och som konceptdesigner, innebär de flesta uppdrag en balansgång där jag visserligen vet att vissa mönster är lämpliga att återanvända - brukaren känner igen sig och effektiviteten ökar. Men i andra fall är mönstren inte relevanta, inte under de förutsättningar som råder i aktuellt uppdrag, i alla fall. Ska jag då använda dem ändå, eller kan kan jag våga tänka mej att skapa ett nytt och mer relevant mönster?
Många väljer att använda det befintliga, och med det cementerar man ytterligare en dålig standard.

Förr mådde jag dåligt varje gång jag såg det hända. Idag är jag mer pragmatisk - mitt liv är mer värt än en tröstlös kamp mot resten av etablissemanget. Men innerst inne gör det mej ledsen. För genom att utan att reflektera bara använda och anpassa befintliga mönster idiotförklarar vi oss själva OCH användarna; vi nedgraderar oss till mekaniska robotar vars enda kreativa uppgift är att jämka befintliga lösningar, och vi säger att användare inte kan lära nytt.

Det senare borde vara extra enkelt om det är så att den nya lösningen är mer intuitiv, mer i linje med den aktuella målgruppens behov, förutsättningar och tänkesätt. Men nej, "låt oss fortsätta på den inslagna vägen, användare är så korkade".

Jag kan inse att rollen som användbarhetsexpert innebär att man gärna faller tillbaka på ett favoriserande av invanda mönster; användbarhet är en diciplin med rötter i mätbara resultat, i akademia.
Rollerna som interaktions- eller konceptdesigner borde däremot innehålla ett större mått av förmåga till kreativ problemlösning med avstamp i en analys av gällande omständigheter; design är problemlösning, att tänka utanför ramarna.

Men tyvärr verkar interaktionsdesign vara på väg att bli en underavdelning till användbarhet, och inte en kompetens i sin egen rätt.

Jag hoppas jag har fel.

För den som är intresserad funderar Kevin Silver i närliggande banor i en artikel på UX Matters.