Många fel blir inte ett rätt

För ganska länge sedan omdesignade Delicious sin bokmärkningstjänst. Förmodligen kände de att de inte såg tillräckligt proffsiga ut, vad vet jag. Många förändringar infördes, många av dem, direkt ickeintuitiva... men det ser ju snyggt ut, förstås.

En av sakerna de ändrade var sin sökfunktion. Du vet, dendär som sitter uppe till höger och där man kan bestämma i vilken mängd man vill söka. Tyvärr har jag ingen bild på den gamla, men sen ett år eller så tillbaka ser det ut såhär -

Vad som inte framgår av bilden är att menyn här aktiveras av att man klickar på pil-knappen längst till höger. Gör man inte det, utan går direkt till Search söker man enbart i de bokmärken som visas på den fysiska sida man befinner sig på. Och jag vet inte hur många gånger jag blivit förvånad över att en sökning jag VET borde ge resultat inte gör det... bara för att minnas att javisst 17... och så får jag börja om.

Jag har upprepade gånger tänkt att dethär måste ju vara ovanligt dumt gjort. Av de som designat tjänsten, vill säga.

Så nyligen gjorde LibraryThing om den sökfunktion som gör att man kan söka i en medlems katalog/bibliotek. Ändringen annonserades på bloggen, och vi användare inbjöds i vanlig ordning att kommentera. Döm om min förvåning när Delicious-gränssnittet dök up igen -

Återigen förväntas jag 1. skriva min fråga, 2. hoppa över sök-knappen för att göra förfiningen, samt 3. hoppa tillbaka ett steg för att aktivera sökningen.

(I grundutförandet ser denna dialog ut som de övriga, med bara en nedåtpil bredvid/i sök-knappen.)

När jag påpekar detta får jag som svar "att såhär fungerar det på alla webbplatser, utom möjligen på vissa specialistsökfunktioner i den akademiska världen".

(För den nyfikna är här en länk till diskussionen... jag har slutat bry mej, maken till nedlåtande attityd får man leta efter.)

Ursäkta???

Att flera gjort samma oreflekterade misstag betyder inte att det plötsligt blir rätt. Femhundrabiljonersbiljoner hästflugor KAN ha fel - koskit är INTE gott.

Efter det har jag sett att även Flickr använder den ickeintuitiva sökdesignen -

...men det hade jag inte upptäckt, eftersom jag aldrig behövt använda deras sökfunktion. Så nåt rätt har väl de gjort ;-)

Jag hoppas att detta sätt att utforma sökdialoger inte kommer utvecklas till att bli en ny standard.

Sluta klicka.....

Kan det här vara intressant?
Finns det äntligen ett sätt at sluta klicka & klicka...?
Kan vi får en överblick utan att klicka & klicka...?
Kommer våra axel- och armmuskler få vila sig.... slipper vi problem med skuldror trots högre ålder än typ 24 ?

Visst är det värt att kolla på länken som min kollega just hittade!
http://dontclick.it/

Kan det finnas några invändningar och vilka är de? Alldeles för lätt att råka göra fel? Alldeles för otydligt...? Inte tillgängligt?

Spännande i alla fall! Prova!

Likheterna mellan H&M på nätet och Kuba

Hur hittar vi människor saker?

På ett väldigt grundläggande plan handlar det förstås om att skapa struktur och sammanhang i det fysiska rummet.  Och om att undvika mental överbelastning, oftast genom att lära sej vilka saker man kan sortera bort som irrelevanta.

Det är inte förrän vi inte hittar som vi inser att somliga är bättre än andra på att hjälpa oss hitta rätt. Hur många användbarhetsexperter delar min fascination över intelligenta lösningar utanför datorernas värld? Stora idrottarenor, flygplatser, järnvägsstationer... skyltar, kartor, arkitektur, stadsplanering. 

Och när man inte hittar måste man söka. 

När måste man börja söka? När man inte begriper åt vilket håll man ska gå. 

Hur begriper man åt vilket håll man ska gå? Vilka tecken går vi efter? Var är det logiskt att sätta upp skyltar? "Här köper du bussbiljetter". "Gå hitåt för att komma till shoppingkvarteren." "Bagageutlämning nerför den trappan."

När begriper vi av oss själva att vi är på väg åt rätt håll?

Gå till H&M på nätet. Hur många tror du går dit med syfte att handla kläder? Under de senaste veckorna har jag upprepade gånger fått höra folk berätta hur de kommit till dendär startsidan för att sedan bestämma sej för att de struntar i att handla där - det blev för jobbigt.

När jag bilade på Kuba för en massa år sedan möttes jag av en kultur där vägskyltar var obefintliga, utanför Havanna. Och det var ju självklart så att de som bodde där hittade, så de behövde ju inga skyltar (kanske ville man göra det svårt för invaderande styrkor också, men nuförtiden finns ju GPS, så...). Vi lärde oss snabbt att bästa sättet att hitta rätt var att plocka upp liftare.

Likheterna med många webbplatser är slående, bortsett från att dedär lokalborna är osynliga och inte går att fråga.

Nu hoppas många att man kan lösa detdär problemet med en sproilans sökmotor. Oh, wow! Äntligen får de introverta kommunikations- och IT-avdelningarna (och ekonomi, och...) strukturera sin data hur som helst, användaren kan ju SÖKA!!!

Återstår problemet med att klargöra för användaren vad man kan förvänta sig för träffresultat; vad webbplatsen eller tjänsten ska vara bra för...

Tyvärr. Jag tror inte SÖK är svaret på frågan. 

Det är HITTA som är nyckelordet!

P.S.

H&M själva verkar tro att det sitter i själva webbshoppen, och det är klart, den funkar ju riktigt riktigt dåligt... /se exvis http://www.inuseful.se/2009/03/filmen-från-användningstestet-av-hms-webbplats.html)/ 

Men vad händer om man inte ens hittar in i affären? Det är också ett användbarhetsproblem, men ett som kanske inte är riktigt lika lättfångat.

D.S.

Även dåliga gränssnitt funkar?

Ett av de största problemen för användbarhetsgebitet är att även dåliga gränssnitt går att använda. Trots det kan jag ändå inte låta bli att reagera när jag ser design som denna -


Vad tänker SlideShare när de gör en design som denna? Har de testat och konstaterat att knapparna är tillräckligt olika visuellt; att avståndet mellan dem är tillräckligt stort; att...

???

Agil systemutveckling... och användbarhet?

På CHI 2008 behandlade två paneldebatter och en workshop ämnet agil systemutveckling och användbarhet/interaktionsdesign, och det märktes att ämnet engagerade - många lyssnade, och många pratade.

Erfarenheterna var tämligen likartade, oavsett land och typ av uppdrag, och kan sammanfattas med att det inte egentligen finns någon konflikt (även om det finns de som är mycket oroliga) - poängen är snarare att exempelvis Scrum är en systemutvecklingsmetod, inte en projektmetod. Det betyder att metoden ska underlätta och stödja systemutvecklingsprocessen - hur man kom fram till vad man ska utveckla, och hur det ska hänga ihop; det är en helt annan sak och får därför tas om hand på något annat sätt.

Det intressanta är dock att om man har gjort sitt förberedelsearbete på ett bra sätt så kan man sedan med framgång designa de enskilda dialogerna allt eftersom projektet fortskrider, vilket i sig möjliggör en kontinuerlig dialog mellan interaktionsdesignern och systemutvecklaren under projektets gång. Just det är något som ofta annars ställer till problem - interaktionsdesignern designar alltför ofta enbart utifrån användarens perspektiv, när utvecklingsprocessen egentligen är en samarbetsfråga där användare, nytta och den tekniska plattformen måste balanseras på ett för samtliga optimalt sätt.
Denna brist på kontinuerlig kommunikation leder ofta till att systemutvecklaren väljer att strunta i interaktionsdesignen, och det i sin tur leder till att interaktionsdesignerns arbete är bortkastat.

Och vad är då meningen med vårt arbete?

Användarens mentala modell

Ofta läser man hur viktigt det är att interaktionsdesignen i ett system överensstämmer med användarens mentala modell av ett system. Jag har nu fått ett tydligt vardagligt exempel på när detta inte fungerar.

Min dotter har varit sjuk och jag och min sambo har turats om att vara hemma med henne. Vi använder alltid Försäkringskassans internettjänst för att anmäla vård av barn och tycker det fungerar riktigt bra.

I förbigående nämnde min sambo för mig att han upptäckt att han hade en några anmälningar som han inte begärt utbetalning av. Han påpekade också det dåliga i att systemet inte kände av alla anmälningar han gjort och förifyllde dem då han begärde ut pengar.

Jag insåg då att hans uppfattning av Försäkringskassans internettjänst för vård av barn är att man ska anmäla varje dag man är hemma, sen kan man begära ut alla de anmälningarna vid ett tillfälle. I själva verket fungerar systemet tvärt om, man ska anmäla första dagen man är hemma, sen kan man begära ut för flera dagar, beroende på hur länge man var hemma.

Min sambos mentala modell av både systemet och reglerna var att man måste anmäla varje dag man är hemma. Därefter kan man begära ut pengarna och då utgick han från att systemet förifyller alla de tidigare anmälningarna. Eftersom Försäkringskassans system är uppbyggt på modellen att kunden anmäler endast första dagen så finns det ingen anledning att förifylla alla tidigare anmälningar.

Eftersom man nästa gång man ska anmäla vård av barn får se alla tidigare anmälningar som man inte begärt ut blev han ju varse detta och kunde begära ut för de dagar han missat. Det slutade alltså bra.

Det här är också ett exempel på svårtolkade myndighetsregler. Även här kan man applicera konceptet med mentala modeller. Undrar hur många medborgare som nu i deklarationstider förtvivlat försöker rita upp en inre mental modell av hur skattereglerna fungerar?

Etiketter; för ökad användbarhet?

Många av dagens system använder sig mer eller mindre framgångsrikt av etiketter (eller 'taggar', eller 'märkord').
Användarens möjlighet att själv etikettera olika typer av resurser och objekt (texter, filmer, bilder... 'objekt') är en av hörnstenarna i begreppet folksonomi. För den bloggläsande delen av befolkningen är detta ingen nyhet, men hur många använder etiketter i andra system, andra tjänster? Och hur implementerar vi som designar användarupplevelsen etiketter i de lösningar vi bygger?

Etiketter kan fungera både som metadata och som metod för arkivering, och just användarens frihet att använda sina egna ord och begrepp tillför en extra dimension av tillförlitlighet. Lägg därtill användandet av etikettmoln och metadatat är är dessutom plötsligt viktat.

Där objekt tidigare bara kunde läggas i en 'mapp' kan det nu enkelt läggas i flera virtuella mappar; olika personer kan dessutom välja att lägga ett och samma objekt i helt avvikande 'mappar', utan att objektet i sig behöver kopieras en enda gång.

Synbarligen ökar detta graden av ett systems komplexitet och som användbarhetskonsult strävar man ständigt efter det enkla, det självförklarande. Så kanske borde vi vara emot denna typ av dymaniska användarskapade strukturer? Men i praktiken ökar användarens egen kontroll över informationen och som en extra bonus tillför det användargenererade metadatat ytterligare lager av information.

I organisationer kan man tänka sig att medarbetarna får etikettera varandra och sig själva; information och objekt som finns tillgänglig inom organisationen; och på så sätt skapas nya - synliga - kunskapsrymder. Vill du ha tag på all information eller kunskap som finns om CSS:er inom organisationen? Använd sökfältet och få träff på personer, länkar, dokument... Värdera träffarna baserat på hur etikettmolnet ser ut, och plötsligt har ordet kunskapsdelning fått en praktisk tillämpning.
Det finns ingen gräns för vad vi kan hitta på, om bara hjärnan vågar göra rätt hopp!

Det finns en hämsko. Den rådande trenden är att basera alla sina lösningar på de stora leverantörernas plattformar, som MOSS och WebSphere. Dessa är per definition ett par steg efter i utvecklingen - de har långa utvecklingscykler - och stödjer därför inte självklart detta sätt att arbeta.
Synbarligen beror det på att de vill leverera produkter som går att lita på, buggtestade och klara. I verkligheten vet vi att de inte lyckas med det, så kanske är det dags även för Microsoft och kompani att leverera 'eviga betaversioner' av sina produkter ;-)

Idealvärld eller pragmatism. Del 2.

I inlägget "Idealvärld eller pragmatism. Eller lite av båda?" skrev jag om vilka olika förhållningssätt man kan ha till standardsystem. Jag vill undvika upprepning och hoppar över sammanfattningen. Rakt på sak -

Självklart måste man bruka sunt förnuft. Det innebär att man som ansvarig för interaktionsdesignen måste ha god kännedom om det system som ska användas. Vilka delar är enkla att ändra? Hur kan systemets inbyggda beteende användas för att stödja en viss process?

WM-data anlitas ofta för tekniska projekt. Det innebär att i somliga av våra uppdrag består vår del i arbetet att antingen ta fram interaktionsdesign baserat på specifikationer gjorda av andra eller att verifiera interaktionsdesign andra har gjort. Oroande ofta är underlaget framtaget som om valet av standardsystem inte hade någon som helst påverkan på varesig processbeskrivningarna eller interaktionsdesignen.

(Andra är i det här fallet "andra än vi", både inom och utom WM-data.)

Att så är fallet beror såklart inte på illvilja. Faktum är att jag börjar misstänka att det beror på överdriven tro på att systemen ifråga är "generiska", eller på ett beslut om att "användandet måste styra" utan att ha funderat vidare på hur användandet ska styra.
Ska man verkligen lägga 120 utvecklingstimmar på att bygga om en menyfunktion på ett sådant sätt att den blir marginellt mer funktionell? När tester och erfarenhet visar att valet i detta fall mer handlar om designerns personliga preferenser än om påvisade kvaliteter? Timmar som kanske hade kunnat användas för att trimma sökmotorn på ett sådant sätt att sökresultaten blir mer relevanta.

Vi är användarnas fanbärare, men även måluppfyllelsen hamnar på vårt bord. Vi ska värna om användningssituationen OCH om effektnyttan. Att tro att man bäst gör det genom att designa det optimala gränssnittet är självbedrägeri men en trend i tiden - allt fler har börjat tro att det finns slutliga svar på alla frågor.
"Användbarhet" är större än så, och användarna är värda både mer och bättre.

Fortsättning följer!

Idealvärld eller pragmatism. Eller lite av båda?

Vid varje enskilt tillfälle väljer man som interaktionsdesigner, medvetet eller inte, om man ska ta fram en idealdesign - den bästa möjliga designen för det aktuella tillfället - eller om man ska tillåta det av kunden valda verktyget att påverka arbetet.

Argument finns för båda förhållningssätten -

• Idealdesign - "Som användbarhetsexpert ligger det på mitt ansvar att se till att systemets brukare får bästa möjliga gränssnitt att arbeta med. Tekniken får vika sig, måste man bygga om hela systemet så måste man; enda sättet att uppnå aktuell effekt/nytta är att utforma gränssnitt och flöden enligt vad jag föreslår."
  
  
• Pragmatism - "Det valda verktyget är alltid en faktor. Bygger man om för mycket förlorar man nyttan av att ha köpt en standardlösning med allt vad det innebär av uppgraderingar och så vidare. Därför måste man i designfasen ta hänsyn till verktygets begränsningar."

Trenden att vilja välja standardsystem för sitt intranät eller sin externa tjänstedrivna webbplats har medfört att allt fler interaktionsdesigners ställs inför frågan om hur långt man egentligen ska gå; vid vilken punkt krockar de eftersträvade nyttorna med varandra? När får beställaren inte längre valuta för pengarna?

För frågan är inte om systemen går att anpassa - självklart är det möjligt! ALLT är möjligt, förutsatt att man har tillräckligt med tid och pengar. Men när valet har fallit på ett standardsystem är det för att man INTE anser sig ha obegränsat med resurser samt, förstås, för att man redan har andra system från samma leverantör och därför tror sig kunna göra synergivinster (ha!).

Frågan är istället vilka delar man ska fokusera på.
Eller?

(Fortsättning följer...!)

Strunta i vecket!

Som en sekundär observation har jag i tester jag gjort på senare tid kunnat se hur allt fler skrollar - när testpersonen inte hittar det de letar efter på den skärmbild de ser skrollar de.
Trots det har jag fortsatt att prata om vecket som en viktig vattendelare; alla andra gör ju det, och det jag har sett har varit enstaka observationer (jag gör relativt sett ganska få tester) - omöjligt att dra slutsatser, och jag har inte heller haft anledning att diskutera iakttagelsen med andra.
Idag trillade jag dock över en artikel som stöder mina observationer - AOLs Milissa Tarquini skriver om just detta på Boxes and Arrows.

Är det dags att inse att de flesta användare klarar av att använda skoll-listen? Läs och fundera!

Att designa är att lösa problem, inte att imitera

Ett argument jag ofta möter i frågor om konkret interaktionsdesign är "Microsoft gör såhär", och det gör mej ständigt lika frustrerad - "vaddå Microsoft, vem säger att de alltid har rätt?!?!?!".

Allt för ofta har standards växt fram ur ad hoc lösningar vars ursprung är slump, ofta slump generarad av utvecklare fokuserade på kod och inte på hur användaren ska processa gränssnittet.

Dethär stör mej.

Som användbarhetsexpert och interaktionsdesigner, och som konceptdesigner, innebär de flesta uppdrag en balansgång där jag visserligen vet att vissa mönster är lämpliga att återanvända - brukaren känner igen sig och effektiviteten ökar. Men i andra fall är mönstren inte relevanta, inte under de förutsättningar som råder i aktuellt uppdrag, i alla fall. Ska jag då använda dem ändå, eller kan kan jag våga tänka mej att skapa ett nytt och mer relevant mönster?
Många väljer att använda det befintliga, och med det cementerar man ytterligare en dålig standard.

Förr mådde jag dåligt varje gång jag såg det hända. Idag är jag mer pragmatisk - mitt liv är mer värt än en tröstlös kamp mot resten av etablissemanget. Men innerst inne gör det mej ledsen. För genom att utan att reflektera bara använda och anpassa befintliga mönster idiotförklarar vi oss själva OCH användarna; vi nedgraderar oss till mekaniska robotar vars enda kreativa uppgift är att jämka befintliga lösningar, och vi säger att användare inte kan lära nytt.

Det senare borde vara extra enkelt om det är så att den nya lösningen är mer intuitiv, mer i linje med den aktuella målgruppens behov, förutsättningar och tänkesätt. Men nej, "låt oss fortsätta på den inslagna vägen, användare är så korkade".

Jag kan inse att rollen som användbarhetsexpert innebär att man gärna faller tillbaka på ett favoriserande av invanda mönster; användbarhet är en diciplin med rötter i mätbara resultat, i akademia.
Rollerna som interaktions- eller konceptdesigner borde däremot innehålla ett större mått av förmåga till kreativ problemlösning med avstamp i en analys av gällande omständigheter; design är problemlösning, att tänka utanför ramarna.

Men tyvärr verkar interaktionsdesign vara på väg att bli en underavdelning till användbarhet, och inte en kompetens i sin egen rätt.

Jag hoppas jag har fel.

För den som är intresserad funderar Kevin Silver i närliggande banor i en artikel på UX Matters.

Inspiration sökes

För de som efterfrågar designinspiration och inte tycker att Jacob Nielsen inte kan hjälpa dem i dessa frågor (det kan han inte heller :) hittade jag via användbart.se den här länken http://designlibrary.blinkinteractive.com/2007/05/index.html
Här publiceras designexempel som både formgivare och interaktionsdesigners kan bli inspirerande av.
Bildexempel från Virb, via Signal vs. Noise

En annan inspirationskälla när det gäller design och interaktionsdesign i kombination med tilltalande form står Luke Wroblewski för. Hans blogg hittas här http://www.lukew.com/ff/ och vill ni se designexempel hittas de här!