Kan fula och svåranvända saker vara användbara?

Oavsett syfte, målgrupp och koncept så ska en webbplats vara lätt att använda. Och vi vet ju alla att det där med lätt att använda, det beror delvis på vem man är och vilka ens syften är. Samtidigt - ett konsekvent utfört gränssnitt som dessutom är trevligt för ögat borde vara det optimala utförandet. Därför har jag funderat lite över vad som är så bra med LibraryThing egentligen, som jag personligen tycker är ganska fult, plus att en del av funktionaliteten (diskussionsgrupperna) är sämre än för liknande tjänster.

LibraryThing låtsas vara är online-tjänst för att hålla ordning på alla sina böcker. Det är den också - mot en mindre summa skaffar man sig ett livslångt och obegränsat konto, och så börjar man föra in alla sina böcker. Man märker dem med taggar på eget bevåg (officiell taxonomi saknas, men defacto dito finns förstås), och sedan får man reda på vilka andra medlemmar som har samma bok. Man kan recensera och värdera sina böcker, och man kan berätta om vem man är.

Nyttan med det är ju att man har koll på hela sitt bibliotek. Det är bra om man måste reda ut detta senare med ett försäkringsbolag, eller om man behöver ta reda på om man redan har en bok eller inte (kompletterande mobiltjänst finns).
En annan nytta är att man baserat på en stor mångd data (det finns MÅNGA medlemmar) kan få rekommendationer eller antirekommendationer ("den största motpolen till denna bok är...").

Gott och väl. Men LibraryThing är något mer också. För kopplat till denna rena bibliotekstjänst finns möjligheten för alla och envar att skapa egna communities. Det finns när jag skriver detta 1,393 olika forum! Man kan alltså med fog säga att LibraryThing, oavsett om grundarna tänkt sig det eller inte också är en online community.
Några är extremt nischade - har inte så hög aktivitet men är ändå aktiva. Andra är bredare och fyller en mer social funktion, medan ytterligare andra är stängda för allmänheten eller vänder sig enbart till en avgränsad grupp som redan känner varandra.
Själv är jag medlem i en av de sociala grupperna (plus några nischgrupper), och vi är några stycken som träffas och pratar varje eller nästan varje dag. Detta trots att forumen egentligen inte fungerar särskilt bra!

Som användbarhetsexpert blir jag konfunderad, men jag vet att jag lurar mej själv. Användbarheten handlar om tre delar - nytta och ändamålsenlighet, åtkomlighet och tillgänglighet, samt visuellt tillfredsställande utförande. Dessa går givetvis in i varandra, men om en tjänst kan erbjuda en känsla av samhörighet och möjlighet till utveckling på det rent personliga planet verkar inte själva utförandet vara ett stort hinder.

Användbarhet är så mycket mer än rå standardiserad interaktionsdesign, och det är inte bara produktägare och beställare/kunder som kan glömma det. För i botten finns alltid nyttan - användbarhet är inte (bara) en serie regler och standards. Det är ett angreppssätt, en metod, och en insikt - dörrhandtaget kan vara hur trevligt som helst för handen, det funkar ändå inte om inte dörren går att öppna (eller stänga) vid behov.

Referensbibliotek

I cyberrymden kan ingen höra dej skrika, men likväl kan det vara bra med ett bra referensbibliotek... och det är inte alla som har tid att själva upprätthålla ett, sittandes djupt förankrad i uppdragen som man är.

Då kan australiensiska DAC vara hjälpen i nöden. Väl katalogiserade, och därför lätta att hitta, länkar till forskning, diskussioner och handledningar i ämnen som tillgänglighet, informationsarkitektur, användbarhet, metoder och tekniker; mentala modeller, design för pekskärmar, Och så vidare.
Håll till godo :-)

Drömmen om det stereotypa är redo att dö

Människan har alltid letat efter förklaringar, efter det enda rätta svaret, efter meningen med vår existens (individens eller mänsklighetens, det är bara att välja). Effekten är en lång rad förklaringsmodeller - trosuppfattningar & -ismer - som respektive grupp med en dåres envishet försökt banka in i skallen på sin omvärld, ofta med våldsamma metoder. Med det i åtanke är det inte märkligt att de mest uppenbara självklarheter fortsätter att vara obskyra artefakter, så ock i användbarhetens värld.

Några av de mest seglivade myterna handlar om HUR människor använder webben, och HUR man därmed ska stödja och möjliggöra detta användande. Det borde vara för alla och en var uppenbart att webben i allt mindre omfattning är "webb" och i allt högre grad är ett verktyg. Där webben var webb för webbens skull är verktyget ett av flera sätt att nå vissa mål - utföra vissa handlingar, finna stöd för vissa behov.

I en sådan situation kan man i allt mindre grad luta sig mot standardlösningar och måste i allt högre grad specificera vilka man ska stödja; hur ser användningssituationen ut, vilka är användarna, vilka är deras mål, i vilka lägen är de påverkbara, etc. Den naturliga slutsatsen är att användarresearch blir ett allt viktigare instrument när man vill optimera nyttan i sin satsning, oavsett om målgruppen är extern/extern webb eller intern/intranät.

Tyvärr är användbarhetsexperteriet ofta hårt inriktat enbart på interaktionsdesign och på testning av interaktionsdesign - något som man i IT-branschen anser är onödigt eftersom "en bra programmerare ska kunna fixa detdär". Detta har skapat grogrund för en rad mer eller mindre speciella konstruktioner och metoder vars syfte är att legitimera "användbarhet" i de breda, betalande, lagren. Kartläggningen, sådan den nu har varit, har istället ofta hanterats av verksamhets- & affärskonsulter med dålig förståelse för användningssituationerna.

Glappet mellan optimal och realiserad lösning blir därför större än nödvändigt, och det accentueras av att såväl beställare som utförare /på ansvarig nivå/ saknar förståelse för användarperspektivet. När nu allt fler "webbar" blir integrerade tjänster under ständig utveckling blir det förhoppningsvis tydligt att detta glapp inte finns där som en obehaglig ofrånkomlighet utan på grund av grundläggande otillräcklighet.

Förhoppningsvis betyder det också att vi ser ett närmande mellan verksamhetsutvecklare och användbarhetsexperter, och att vi får se betydligt mycket mer av användarorienterade kartläggningar som grund för utveckling och förändring av tjänster distribuerade via internet och webbläsare. Och förhoppningsvis fler tjänster som faktiskt gör det de ska, på ett sätt som passar användarna.

Andra som skrivit om fenomenet är Per-Åke Olsson/Webbomedia & Joost Willemsen/UX Matters. Läs och fundera...

Bara på film...!

Så länge jag kan minnas har datorer i verkligheten och på film/TV varit två helt skilda saker, oavsett om det gällt att märkligt lätt få access till utomjordiska system eller förmågan att bara få relevanta sökträffar.
För att inte tala om alla dessa magiska system som används i serier som exempelvis CSI, där hur suddiga bilder som helst kan avslöja de mest intrikata detaljer efter lite enkel bearbetning...!

Användbarhet och interaktiondesign på hög nivå? Tillåt mej tvivla ;-)

Jacob Nielsen har skrivit om det i en Alertbox nyligen, och Johan Berndtsson har kommenterat och bidtagit med några länkar på Inuseful.

Någon som har några favoriter? Min är viruset i Independence Day!