Hur trovärdigt är resultatet?

De flesta av oss blir stressade när vi känner oss övervakade; många är de som presterar sämre under hård press. Jag kan se det i flera sammanhang, inte minst i det fotbollslag jag tränar där målgörarna och kreativiteten sprutar på träning men inte på match.

Hur påverkas testresultaten i användningstesten av detta?

Jag har vid ett flertal tillfällen observerat hur användare gör på ett sätt under test för att sedan kommentera att "så skulle jag inte ha gjort i verkligheten", och andelen "så skulle jag inte ha gjort i verkligheten" verkar öka med stressen i testsituationen.
Vi som agerar testledare kan göra mycket för att minska den stressen, men inte desto mindre påverkas många testpersoner av att veta att deras röst och aktiviteter spelas in - ännu värre är det om man dessutom spelar in deras ansiktsuttryck. Så - hur trovärdiga är resultaten?

När vi undersöker enskilda funktioner och dialoger - exempelvis en specifik sökfunktion som undersöks med syfte att identifiera precisa användninsgproblem - är trovärdigheten sannolikt relativt hög, men ett flertal tester måste genomföras för att verkligen etablera sanningshalten i resultaten.

När vi försöker fånga beteenden - när sökfunktionen undersöks med syfte att identifiera förväntningar och kringaktiviteter, eller när en omfattande tjänst undersöks med syfte att fånga generella problem - är trovärdigheten förmodligen lägre, och kvantitativt fler tester måste genomföras för att sanningshalten ska etableras.

Vi kan inte backa för att våra metoder för att fånga respons och aktivitet ligger som ett filter mellan användaren och det använda objektet. Många användbarhetsexperter eftersträvar det perfekt vetenskapliga resultatet.
Det är bara att inse att det inte är möjligt och att individens erfarenhet, referensramar och kreativitet spelar en mer avgörande roll än vad någon av oss skulle vilja.

Låtsas inte som om att vi någonsin levererar sanningar.
Den som gör det ljuger.

Hur mycket information är det relevant att ta in?

Tekniken går på högvarv och efterfrågan på användbarhetskompetens ökar. Allt fler vill göra ett seriöst planeringsarbete innan byggnation påbörjas, och vi arbetar allt mer med användar- och användningstudier, kontextuell och holistisk analys, med mera.

Och det är här tekniken kommer in. Vi får utökade möjligheter att fånga allt mer detaljerade data. Möjligheterna har förstås funnits länge, men nu kan man fånga dem på ett enkelt och relativt billigt sätt.
Och när man står där i en flodvåg av information funderar man - hur mycket av allt detta ger faktiskt något mervärde?

Jag brukar alltid säga att det finns inget sånt som "för mycket information". Jag säger det för att inte uppdragsgivaren inte ska censurera bort saker som kan vara av intresse, och hitills har det fungerat bra.

Men i något läge måste man fråga sig hur mycket mer detaljer som är relevanta i den enskilda situationen. Hur ingående studier ska man genomföra? Hur mycket är det relevant att kunden betalar för?

Tumregeln borde vara att det beror på levererande konsults/experts erfarenhet och kompetens.
I vissa fall känner man kunden och kundens intressenter; deras drivkrafter, värderingar och behov. Hur mycket mer behöver man för att göra en relevant värdering av en enskild tillkommande funktion?

Användar- och användningsstudier är viktiga. Användbarhetskonsulterna MÅSTE förstå uppdragsgivarens kultur, kärnverksamhet och strategier för att kunna göra ett bra jobb, även om det "bara" handlar om interaktionsdesign. Profiler och personas, god målgruppsskunskap och matchning mot affärsplanen är ovärderliga beslutsunderlag.

Men det är dags att våga ifrågasätta om alla data verkligen bidrar till att höja den totala kunskapsnivån. Även användbarhetskonsulter kan få informationsstress.

Inget system kan allt

Vi går i väntans och förändringens tider; det känns som om hälften av de svenska företagen står i begrepp att byta plattform för sina webblösningar.

Majoriteten av dem väljer ett standardsystem, och jag vill betona både ordet ETT och ordet STANDARDsystem.

Klagomålen på standardsystemen är många. De är visserligen billiga på pappret, men när de sedan ska användas upptäcker många att flera av de saker som de ska göra är oväntat krångliga - plötsligt måste man "skapa" en sida innan man kan börja skriva in nyheten, och när man skrivit in den försöker man länka till ett dokument men hanmar i en serie fönster som man undrar vad man ska göra med.
Hur detta kommer sig berör jag i ett tidigare inlägg, men i korthet så kan man säga att få kunder har köpt på argument om användbarhet och relevans. Köparna av systemen sitter på ekonomiavdelningen eller i toppen på IT-enheten, eller så har vd badat bastu med nån chef hos leverantören.
Köpmönstret har inte direkt medverkat till att sätta användbarhet på dagordningen hos leverantörerna, och nu när frågorna är trendriktigt populära kommer det dröja innan något händer - de som fattar köpbesluten är fortfarande desamma, och dessutom har standardprodukter relativt långa utvecklingscykler. Så även om de vill designa om sina produkter så ser vi som konsumenter effekten först om några år.

Vad ska vi då göra istället? Många väljer att anpassa. Men gör man det försvinner ett av argumenten för standardsystemen - de enkla uppgraderingarna. Anpassningarna är dessutom ofta lika höga som kostnaderna för hanteringsproblemen som uppstår om man inte anpassar.

Min medicin är enkel, och borde vara självklar. Låt varje system göra det som det är bäst på. Kommunikation och nyhetsflöden i en WCM-lösning, låt nätverkande och projekthantering skötas av ett system som är bra på det, och låt dokumenthanteringen skötas av ett dokumenthanteringssystem.
Dokument- och nätverks/projektplatssystemen är de som är mest kostsamma att anpassa. Låt dem vara standard och låt det ofta enklare WCM-systemet vara ramverk.
Lägg på en bra sökmotor, tänk tjänsteorienterat så att alla systemen kan prata med varandra, och möjliggör för byggandet av folksonomier och byggandet av egna kunskapskluster.

Och sist men inte minst - våga ifrågasätta beslut som inte gynnar organisationen/affären, kräv korrelation med affärsmål vid val av produkt!

Kommunikationen en nyckel!

Varför är det så sällan match mellan affärs- och verksamhetstrategier å ena sidan och webbstrategierna å andra sidan?

Svårigheten är att få förankring i högsta ledningen, och de mest framgångsrika fallen är de där ledningsgrupp och vd aktivt driver frågan på ett företagsstrategiskt plan.
De flesta misslyckas på dethär planet, och anledningarna kan variera. Oftast handlar det om en kombination av bristande förståelse på den personliga nivån och eldsjälarnas bristande förmåga att kommunicera på ett sätt som ledningspersoner begriper. Att hitta strategiska nyckelfall, så kallade affärsfall eller business case som många gärna säger, och sedan illustrera dem på ett effektivt sätt är ofta en framgångsrik metod.

Ställ dig själv frågan - i vilken del av vår verksamhet finns den största förbättringspotentialen? Fortsätt med att fråga - Går potentialen att realisera med hjälp av ett förändrat arbetssätt? Är webben en faktor här? Hur?

Lyckas du svara på de frågorna har du en bra grund att utgå ifrån!

Intranätet som kunskapsbank!

Intranät. De blir lite olika beroende på vem som äger dem - personalavdelningen, informationsavdelningen och IT-enheten har ofta helt skilda perspektiv. Men oavsett vem det är som äger kanalen så är det oftast just en kanal med lite extra verktyg - ofta inlänkade stödsystem av olika slag.

Att få rätt balans är en utmaning. Vissa är för mycket central information utskriken med megafonen i högsta hugg - medarbetarna svarar med att stänga hjärnan och titta åt ett annat håll.
Vissa försöker kommunicera men pratar bara nyckeltal. Och vem tycker att det är nyckeltalen som får det att vara kul att gå till jobbet?
Andra är småputtrigt lokala och fokuserar på kafferasten.

Ingen av dem har lyckats realisera intranätets potential som förändringsverktyg, arbetsredskap och kunskapskälla.

Det där är väl inga nyheter... men vänta! Kunskapskälla?!?! Hallå!!! Intranätet har väl möjligen haft med informationsspridning att göra, men kunskapskälla?!

Saken är att nu är det möjligt. Med kreativt och strukturerat användande av användarskapade märkord (folksonomier), och möjlighet att få träff på alla dessa ord i sökmotorn, har man plötsligt möjlighet att odla "kunskapspaket" - sök på ett ord och användaren får träff på allt som är märkt med ordet.
Det går utmärkt att kombinera med en företagsstyrd taxonomi, och tricket är att sortera träffresultatet. Men det kan vem som helst med kompetens i informationsdesign.

Plötsligt kan man snabbt skaffa kunskap, information, och hitta rätt personer, och plötsligt kanske det finns en mening med intranätet som sträcker sig bortom informationskanalen, dokument(skräp)högen och ekonomisystemet?

Alla delar behövs, men de måste kombineras på rätt sätt om man vill nå resultat. Hur de ska kombineras beror förstås på vad man vill uppnå, och på vilken kulturförflyttning man är beredd att göra.
Men det är en annan historia, som omnämns i andra inlägg :-)

Skicka filen

För oss grafikproducenter som mailar mycket av vårt material till kunder, säljare, tryckerier och andra uppstår allt som oftast filstorleksproblematiken!
Den problematiken är oerhört störande och uttrycker sig allt som oftast då du ska skicka en saftig presentation med smaskiga bilder eller ett större orginal till tryck. Då studsar mailet tillbaka för att mottagarens mailserver accepterar kanske endast 5 mb/mail (vilket är väldigt lite om man ska skicka saftiga presentationer med smaskiga bilder)
För oss smaskiga saftisar kan jag rekommendera www.skickafilen.se
Upp till 2 gb kan du fläska iväg (-:

Användbarhet, även i framtiden

Skriv en bok. Följ den, bokstav för bokstav.
Låt konflikterna handla om tolkningsfrågor.
Om kartan och verkligheten inte stämmer överens - låt kartan få företräde.

Ett säkert recept för stagnation?
Ett säkert recept på hu man skapar konflikter, hur man skapar negativa förutsättningar?

Ja.

Därför är det bra att Vervas Vägledning för 24-timmarswebben är just en vägledning.
Den är bra. Flera av riktlinjerna handlar mer om att det offentliga Sverige ska göra saker på liknande sätt än om att välja det objektivt bästa sättet att göra en sak.
Många av riktlinjerna borde gälla för alla webbplatser.

Däremot borde vi alla ständigt sträva efter att göra alla webbplatser lättare att använda, mer ändamålsenliga, och mer tillgängliga. Och jag tror att ett av sätten att åstadkomma det är att fortsätta utveckla, fortsätta våga hitta nya sätt att göra saker.

Att låsa in sig, att alltid göra som man alltid har gjort - det är fel väg om man strävar efter förbättring.
Vi kan inte betrakta varandra, oss själva eller våra skrifter som gudar eller orakel.
Jag tror vi alla kan hitta fel och brister i varandras lösningar. Det beror på att om man tar en knippe princper, en bunt metoder, lägger till några användbarhetsexperter och rör ner lite kunder - vad som blir resultatet beror oavsett vad vi skulle vilja på vilka personer som varit inblandade i baket.
Dessutom - det är inte alltid lätt att veta hur man varit tvungen att kompromissa, vilka politiska överväganden man varit tvungen till under projektets gång.

Låt oss vara lite moderna; lyssna, tänk, respektera, diskutera.
Tvärsäkra fördömande kanske är bra för affärerna kortsiktigt. Men för kunskapsområdet i stort är jag inte lika säker på att det är rätt väg att gå...

Andra bloggar om: användbarhet, framtiden, samarbete, verva