Etiketter; för ökad användbarhet?

Många av dagens system använder sig mer eller mindre framgångsrikt av etiketter (eller 'taggar', eller 'märkord').
Användarens möjlighet att själv etikettera olika typer av resurser och objekt (texter, filmer, bilder... 'objekt') är en av hörnstenarna i begreppet folksonomi. För den bloggläsande delen av befolkningen är detta ingen nyhet, men hur många använder etiketter i andra system, andra tjänster? Och hur implementerar vi som designar användarupplevelsen etiketter i de lösningar vi bygger?

Etiketter kan fungera både som metadata och som metod för arkivering, och just användarens frihet att använda sina egna ord och begrepp tillför en extra dimension av tillförlitlighet. Lägg därtill användandet av etikettmoln och metadatat är är dessutom plötsligt viktat.

Där objekt tidigare bara kunde läggas i en 'mapp' kan det nu enkelt läggas i flera virtuella mappar; olika personer kan dessutom välja att lägga ett och samma objekt i helt avvikande 'mappar', utan att objektet i sig behöver kopieras en enda gång.

Synbarligen ökar detta graden av ett systems komplexitet och som användbarhetskonsult strävar man ständigt efter det enkla, det självförklarande. Så kanske borde vi vara emot denna typ av dymaniska användarskapade strukturer? Men i praktiken ökar användarens egen kontroll över informationen och som en extra bonus tillför det användargenererade metadatat ytterligare lager av information.

I organisationer kan man tänka sig att medarbetarna får etikettera varandra och sig själva; information och objekt som finns tillgänglig inom organisationen; och på så sätt skapas nya - synliga - kunskapsrymder. Vill du ha tag på all information eller kunskap som finns om CSS:er inom organisationen? Använd sökfältet och få träff på personer, länkar, dokument... Värdera träffarna baserat på hur etikettmolnet ser ut, och plötsligt har ordet kunskapsdelning fått en praktisk tillämpning.
Det finns ingen gräns för vad vi kan hitta på, om bara hjärnan vågar göra rätt hopp!

Det finns en hämsko. Den rådande trenden är att basera alla sina lösningar på de stora leverantörernas plattformar, som MOSS och WebSphere. Dessa är per definition ett par steg efter i utvecklingen - de har långa utvecklingscykler - och stödjer därför inte självklart detta sätt att arbeta.
Synbarligen beror det på att de vill leverera produkter som går att lita på, buggtestade och klara. I verkligheten vet vi att de inte lyckas med det, så kanske är det dags även för Microsoft och kompani att leverera 'eviga betaversioner' av sina produkter ;-)