Förtroende och tillit på internet

Är det möjligt att lita på någon du aldrig har träffat? Den gängse åsikten är att nej, det krävs att man faktiskt träffar varandra, på riktigt. Men är det sant? Eller är det bara något man säger för att det var sant för tio år sdan?

Idag säger många trosvisst att det huvudsakligen är "ungdomar" /vad nu det är?/ som använder digitala kanaler för att umgås både med sådna de känner och såna de inte känner sedan tidigare. Ofta talas det om riskerna - vuxna män som utnyttjar blåögda uppmärksamhetstörstande flickebarn. Vuxenvärlden känner vanmakt och skräck. Internet är ondska. /Internetbanken, bokhandeln, klädaffären och den illegala spritaffären är inte inetrnet så de är inte onda? Hm.../

Här ute, utanför mediedrevet, umgås allt fler med folk världen över. Vissa gör det som rollspel, exempelvis via Second Life, andra har upptäckt platser som fungerar som forna tiders BBS:er men mer tillgängliga - platser att prata med folk man annars inte hade träffat.

Jag är inte naiv. En majoritet av världens befolkning står utanför den digitala revolutionen. De flesta har andra prioriteringar, som att överleva. Andra utestängs medvetet, ytterligare andra står utanför av andra skäl - vill ha en dator men har inte råd, tycker det hela verkar onödigt och krångligt, eller något annat skäl.

För oss andra återstår faktum. Vi har möjlighet att skapa vänskapsband med folk vi aldrig annars skulle ha mött, vi kan få kunskaper och insikter om "de andra" som förhoppningsvis gör oss mer toleranta i våra bedömningar. Åtminstone jag, som inte betraktar mej som särskilt fördomsfull, har fått revidera en hel del åsikter jag haft om folk från andra platser. Jag har också funnit mej i situationer när jag försvarat folk vars livsåskådning jag definitivt inte delar men vars ståndpunkter jag ändå respekterar - de är öppna och ärliga människor som tillåter mej tycka vad jag vill och då kan jag ge dem det tillbaka.
För ett halvår sedan hade jag dömt ut dem som outbildade och inskränkta.

Förutsättningen är förstås att man tycker att det är intressant att träffa andra, att lära, att få inspiration. Men på vägen har jag lärt mej att, jo, man kan faktiskt lära känna folk, och därigenom lära sig lita på dem. Utan att någonsin ha träffat dem annat än i cyberrymden.

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Därför reviderar jag min uppfattning. Det är möjligt att ha tilltro på någon man aldrig träffat IRL. Och det är bra.

Andra bloggar om: tillit, communities, gemenskaper, internet

Användarstudier - när?

Dan Saffer på Adaptive Path har reflekterat över när användarstudier behövs... och i vilka situationer det är överflödigt.
Tänkvärt. Särskilt från beställarhåll, nu när "user research" är på modet!

Våra metoder kan aldrig vara mer än verktyg - det är vi som utövare som gör det egentliga jobbet och det är våra erfarenheter och kunskaper som sätter gränserna för vad man bör eller inte bör göra i ett uppdrag.

Andra bloggar om: användbarhet, användarstudier, interaktionsdesign

Attitydproblem?

Du jobbar med en kund som köpt teknisk kompetens på ett håll, interaktionsdesign och användbarhetsexpertis av dej, och grafisk form/visuell kommunikation av en byrå.
Ingen av utförarna har fått tid för projektledning - de uppgifterna utförs, nominellt, av kunden.

Självklart fokuserar varje utförare på sin uppgift - det är vårt uppdrag, vad vi får betalt för. Polariseringen kommer som ett brev på posten. Teknikfolket konstruerar arkitetur och systemspecifikationer, späckade med treställiga förkortningar och /i värsta fall/ klassdiagram. Kunden förstår ingenting men hoppas att allt blir bra.

Byrån, som är kända för sina prisvinnande företagsprofileringar och kampanjer, tar fram ett visuellt koncept för kommunikationen, inklusive designskisser utförda i Indesign. De är flotta och självsäkra, vana att sälja sig själva till ett bra pris. Kunden bara älskar dem, och vill vara förknippade med deras namn - frottera sig i stjärnglansen.

Mitt emellan sitter vi. Vi har ingen status i projektet. Byrån pratar om kundprofiler, teknikerna om databaser - kunden tycker att de andra redan har gjort jobbet vi tycker saknas, och hur svårt kan det vara att se till att grejjerna blir lätta att använda?! Duh.

Kanske känner du igen scenariot - du sliter som ett djur, får skit från alla parter och är överlycklig när leveransen är gjord; det blev inte bra, men det är över.

Måste det vara såhär?

Såklart inte, och tack och lov händer det inte så ofta.

Men ibland fruktar jag att jakten på pengar gör att det kommer bli allt vanligare - kunden vill ha kontroll, och man vet ju att IT-projekt riskerar att spåra ur... Att det inte beror på bristande styrning utan på att de betraktas som just IT-projekt och inte som vad de egentligen är - affärsprojekt - är en helt annan sak, uppenbarligen, och alldeles för svår för att begripa.

Problemet blir inte mindre av att den litteratur som finns på området är ohyggligt dålig skriven, i praktiken oläslig, varför de intersserade är utlämnade åt egna efrarenheter och slumpen. Men det tänker jag inte gå in på här ;-)


Andra bloggar om: interaktionsdesign, samarbete, användbarhet, projektledning, IT