Etiketter; för ökad användbarhet?

Många av dagens system använder sig mer eller mindre framgångsrikt av etiketter (eller 'taggar', eller 'märkord').
Användarens möjlighet att själv etikettera olika typer av resurser och objekt (texter, filmer, bilder... 'objekt') är en av hörnstenarna i begreppet folksonomi. För den bloggläsande delen av befolkningen är detta ingen nyhet, men hur många använder etiketter i andra system, andra tjänster? Och hur implementerar vi som designar användarupplevelsen etiketter i de lösningar vi bygger?

Etiketter kan fungera både som metadata och som metod för arkivering, och just användarens frihet att använda sina egna ord och begrepp tillför en extra dimension av tillförlitlighet. Lägg därtill användandet av etikettmoln och metadatat är är dessutom plötsligt viktat.

Där objekt tidigare bara kunde läggas i en 'mapp' kan det nu enkelt läggas i flera virtuella mappar; olika personer kan dessutom välja att lägga ett och samma objekt i helt avvikande 'mappar', utan att objektet i sig behöver kopieras en enda gång.

Synbarligen ökar detta graden av ett systems komplexitet och som användbarhetskonsult strävar man ständigt efter det enkla, det självförklarande. Så kanske borde vi vara emot denna typ av dymaniska användarskapade strukturer? Men i praktiken ökar användarens egen kontroll över informationen och som en extra bonus tillför det användargenererade metadatat ytterligare lager av information.

I organisationer kan man tänka sig att medarbetarna får etikettera varandra och sig själva; information och objekt som finns tillgänglig inom organisationen; och på så sätt skapas nya - synliga - kunskapsrymder. Vill du ha tag på all information eller kunskap som finns om CSS:er inom organisationen? Använd sökfältet och få träff på personer, länkar, dokument... Värdera träffarna baserat på hur etikettmolnet ser ut, och plötsligt har ordet kunskapsdelning fått en praktisk tillämpning.
Det finns ingen gräns för vad vi kan hitta på, om bara hjärnan vågar göra rätt hopp!

Det finns en hämsko. Den rådande trenden är att basera alla sina lösningar på de stora leverantörernas plattformar, som MOSS och WebSphere. Dessa är per definition ett par steg efter i utvecklingen - de har långa utvecklingscykler - och stödjer därför inte självklart detta sätt att arbeta.
Synbarligen beror det på att de vill leverera produkter som går att lita på, buggtestade och klara. I verkligheten vet vi att de inte lyckas med det, så kanske är det dags även för Microsoft och kompani att leverera 'eviga betaversioner' av sina produkter ;-)

Fantastiska kartor, och alla dessa dolda metadata!

Jag är kartnörd. Jag älskar kartor, jag kan sitta i timmar över dem, studera detaljer och fundera över vad de egentligen berättar.
Så, lagom till mellandagarna, fick jag en rabattkupong på Akademibokhandeln. Nästan alla mina bokköp görs via nätet - även om jag gillar den fysiska upplevelsen av att se och bläddra i böcker innan jag köper dem så saknar jag tiden att göra det. Men 20% gick inte att blunda för så jag drog med glad min iväg den 4-åriga sonen på bokköpsrunda.

Flera av böckerna jag letade efter saknades, naturligtvis. Morisk arkitektur är inte på modet för tillfället (min ursprungliga utgåva drabbades av en allvarlig fuktskada för ett par år sedan), och när inte ens SF Bokhandeln har The Collected Short Fiction of CJ Cherryh - varför skulle Akademibokhandeln ha den? Men när sonens tålamod precis nått sin gräns hittade jag Transit Maps of the World. Lycka!
Med detta fynd stegade jag iväg till kassan och sedan planterade jag mej själv och sonen i kaféet; han med sin bok och jag med min...

Bokens fokus är hur tunnelbane- och lokalbanekartorna utvecklats under de gångna 100 åren och är riktigt godis för alla som funderar över det optimala sättet att presentera visuell information. Men särskilt i den första sektionen, som mer ingående beskriver hur kartorna utvecklats och förändrats, finns en hel del annat smått och gott. Visste du till exempel att Berlins U-bahnstation Theodor Heiss Platz hette Adolf Hitler Platz 1936? Och att den dessemellan hette Reichskanzlerplatz...
Detta faktum konstateras inte i boken, det får man upptäcka själv. Men jag kan leva med det :-)

Boken rekommenderas starkt.