Företagsinterna bloggar 10 år senare - är kulturen redo?

Under en stor del av 90-talet jobbade jag på ett företag som hette WM-data Education. På den tiden var WM-data, som nu är Logica, inte ett bolag utan vad som kändes som miljarders autonoma företag.

Vi var hyfsat tidigt intresserade av detdär med webb, jag tror mitt första webbprojekt var våren 1995 men några andra var igång redan senhösten 1994. För att slippa hålla på med datorstödd utbildning, som var ryggraden i vår enhets affär, lärde jag mej snabbt html. Jag skrev En rödstrumpas betraktelser med ny reflektion en gång i veckan. Jag var inte ensam. Snart poppade det upp en massa webbar. Vi behövde en knutpunkt för dem, och snart hade vi ett litet proto-intranät. Så småningom blev det vad man indag kan kalla ett intranät, med flera avdelningar. Bland annat kunde ekonomigänget tjata på våra tidrapporter (svart lista!), resurser fanns samlade... Men mest av allt fanns en anslagstavla. Där kunde vem som helst skriva vad som helst, och kulturen i företaget var sån att många skrev just vad som helst.

Där bedrevs debatt och diskuterades om ledningens sätt att driva företaget, blandat med lustigheter, reflektioner och viktiga meddelanden. Visst deltog inte alla anställda (förlåt - medarbetare) aktivt, men det kan man inte heller räkna med. 10-15% är ett rimligt antagande, resten har fullt upp med jobbet och livet, men de läser och får ta del, dvs. är passiva användare som tar del av debatt och information som de annars inte hade fått.

För varför levde inte detdär intranätet kvar sen, genom alla omorganisationer?

Ganska enkelt. Så småningom fick moderbolaget upp ögonen för detdär med intranät, och det blev inte längre tillåtet för bolagen att ha egna. Nu skulle alla samordnas på en plats, i en miljö.

Kulturkrock. Jag var med och byggde det nya intranätet. Vi hade inga resurser och ingen ville lägga tid på kravställning. Jag, en informatör och en utvecklare påtade på, byggde allt från scratch. Inte helt misslyckat, med tanke på att det var 1997 och det ännu fanns en del att lära, men vi byggde något som skulle rymma den öppna debatt som fanns på Education... och resultatet blev att 98% av intranätet, dvs de delar som hörde till de andra bolagen, ekade tomma.
Lärdom: bygg inte för dialog om inte kulturen stöder det. Om man ändå gör det måste det vara för att ledningen vill ändra kulturen, och då har de ett stort ansvar i att förändra den. Görs inte bara med en ny plattform.
Detta är något jag burit med mig, ända sedan dess - företagets interna kultur är avgörande för vilka lösningar man föreslår.

Tio år senare dyker de företagsinterna bloggarna upp som fenomen. Är kulturerna ute på de svenska företagen redo? Har cheferna plötsligt blivit prestigelösa, har bevakningen av de egna karriärmöjligheterna minskat i betydelse, har risken för de obekväma att få sparken vid nästa lågkonjunktur försvunnit?

Troligen inte.

Har trycket från omvärlden och dessa vid dethär laget 10 år gamla sätten att kommunicera förändrat verkligheten?

Kanske.

Jag håller tummarna, men fortfarande sitter det folk och skriker kontroll, kontroll, man får inte säga vad som helst! därute på de svenska företagen.
Dom skulle aldrig erkänna att de är vår tids motsvarighet till sovjetstatens politbyrå, men det är vad de är.
Många företag har sitt eget interna Stasi. Hur ska medarbetarna våga uttala sig fritt under sådana förutsättningar?

Jag följer med spänning utvecklingen!

Användarna ska inte designa systemet!

Ibland börjar man skriva ett blogginlägg och så kommer man av sej. Så var det i maj i år när tiden inte riktigt räckte till. Idag fick rubriken ny fart - i dagens CS fanns en artikel med rubriken Innovation måste styras av kundens behov - och det är inte alltid samma sak som det de efterfrågar.

Man kan tycka att det är en självklarhet, men uppenbarligen är det inte det - Bengt Karlöf kan i alla fall skriva en bok om det, i förhoppning att den ska finna en marknad.

Min personliga erfarenhet är i alla fall att man inte ska låta användarna designa systemet. Självklart ska deras behov färga designarbetet men folk med verksamhets- och användbarhetsfokus måste tolka och prioritera behoven - ställa dem i relation till övergripande mål som exempelvis behovet av att förändra ett företags kultur och arbetssätt.

Första gången jag arbetade på det viset var 1997, men fortafarande ses det som kontroversiellt. Och inte minst så sedan beställarna började förstå att man ska blanda in användarna. Och - det ska man. Men vid rätt tillfällen, och på rätt sätt.

Att användarna vet hur de helst vill söka information eller vilken struktur eller namngivning som är mest logisk för just dem betyder inte att de vet VAD systemet ska göra.

Så fick jag det sagt, också :-)

Fel sak på fel plats? - Eller konsten att ge en ikon en ny association.

Varför får jag en olustig känsla när jag ser denna del av mitt kära intranät?







Efter att ha använt Internet Explorer lite för mycket (och stavat fel i urlen lite för många ggr.) har detta vackra blå informations-I fått en ny betydelse. Numer ropar den FEL, FEL, FEL.







Intentionen var kanske att vara lite mer diskret och släta över situationen. Men som alltid är det bättre att säga som det är. Eller som Firefox gör det.