Säkerhet som biter sej själv i svansen

På de flesta företag finns en eller flera personer som ansvarar för informationssäkerheten, dvs att ingen obehörig kan komma åt information som företaget betraktar som intern eller konfidentiell.

Det finns många sätt att hantera detta. Alla bygger på att man identifierar indvider. På somliga företag använder man kort. På andra tumavtryck. På ytterligare andra ställen, och allra vanligast, använder man kombinationen Användarnamn/Lösenord.

Säkerhetsexperter anser att den lösningen är tveksam. Orsaken är att alla lösenord går att knäcka. På många företag misstänker säkerhetsansvariga att anställda lämnar ut lösenord eller har dem nedskrivna.

Många av dessa säkerhetsexperter tror då att bästa sättet att skydda informationen på är att tvinga de anställda att byta lösenord så ofta som möjligt; att spärra återanvändning av lösenord i alltför täta sekvenser (exempelvis växla mellan 4-5 likartade lösenord); att tvinga de anställda att inte använda enkla ord.

Upplägget är helt feltänkt. Vi anställda är beroende av att minnas våra lösenord. Gör vi inte det blir det krångligt, och vi måste lägga tid på annat än att göra våra jobb. Blir vi tvingade att ofta byta mellan långa ointuitiva lösenord hittar vi på logiska regler för dem; skriver upp dem, på lappar eller i mobilen; gör vad vi måste för att komma ihåg dem.

Resultatet blir i praktiken minskad säkerhet.

Fast för säkerhetsexperterna är det bara ett tecken på att de är 'bättre' människor än 'dedär anställda' som inte fattar hur viktigt detdär med hemligheterna är...

Dagens favoritcitat

"The inventors of the Web did not realize the graphical and display potential of the Web, and as such, HTML was not designed with display considerations in mind. They were so concerned about making Web documents machine-friendly that they produced documents that only machines (or particle physicists) would want to read."

- WebAIM, Creating Sematic Structure

Jag behövde verkligen det skrattet!

När ett företags affärsmål står i motsats till ens yrkesetik

...och jag som har som målsättning att alla appliktaioner jag gör interaktionsdesignen för ska vara självstående. Hur ska det gå nu?!?!

Tack och lov verkar den mentaliteten var på väg ut.

*håller tummarna*

Enkelhet som vinner

Design när den är som mest ändamålsenlig - http://www.vecka.nu/ 

URL:en säger allt, och gränssnittet är inte nerkluddat med irrelevanta 'dom som letade efter dethär var också intresserade av ...'-meddelanden från folk som hoppas kunna sälja mer, i en desperat situation. (Nån som verkligen LÄSER /eller har nytta av/ GoogleAds?)

Underbara Utvecklare

Fantastiska utvecklare!

Vi arbetar i ett företag som har helhetsåtaganden. Ibland blir det bökigt men oftast är det trevligt. Bökigt närvi slåss om samma budget men trevligt när alla drar år samma håll - den mest användbara lösningen med givna förutsättningar.

Det sitter ett gäng utvecklare som möts minst en gång i månaden för att lära sig saker, teammöten helt enkelt. Vilken glädje när de ringer upp och vill veta vad vi som arbetar med User Experience inom vårt företag gör.
" Vi vill tänka lite mer som ni gör...." är deras önskan. " Kan ni inte komma och berätta hur vi ska tänka. "

Lycka är att samarbeta med folk som vill vidga sitt yrkeskunnande! Klart att vi åkte dit och berättade.

Ett användarperspektiv i balans med kundnytta och duktiga utvecklare. Kan man ha en bättre början på ett systemutvecklingprojekt?

Även dåliga gränssnitt funkar?

Ett av de största problemen för användbarhetsgebitet är att även dåliga gränssnitt går att använda. Trots det kan jag ändå inte låta bli att reagera när jag ser design som denna -


Vad tänker SlideShare när de gör en design som denna? Har de testat och konstaterat att knapparna är tillräckligt olika visuellt; att avståndet mellan dem är tillräckligt stort; att...

???

Användbarhet får större fokus i IT-branchen

I dagens Computer Sweden kan vi läsa en artikel om att anvvändbarhet får allt större vikt i IT-branchen.

Det är väldigt intressant det som lyfts upp i artikeln, att köparna av konsumentprodukter blir mer och mer medvetna och ställer allt högre krav på vad de ska köpa. Ofta finns det också flera likvärdiga produkter ute på marknaden, då blir det ännu tydligare att användbarheten avgör vilken produkt man köper.

Artikeln tar även upp en annan viktig aspekt, att användranas teknikkunnade har ökat, "har man inte testat olika kameror vet man inte ens att det finns en skillnad på snabbhet till exempel".

Användare och användare - hur hanterar vi klyftan?

För sådär en 16 år sedan, när en del av mitt jobb fortfarande gick ut på att producera så kallade CBT:er, var det naturligt att som en del i varje projekt lägga in ett avsnitt som handlade om hur man använde musen, med särskilt fokus på att lära användaren klick-dra.

Det var tider det. Jag minns att när jag på direkt fråga försökte förklara vad jag jobbade med och jag förklarade att jag designade användargränssnitt så såg folk alltid ut som frågetecken. När man sedan förtydligade med "hur det man ser på datorskärmen ser ut och fungerar" så såg folk precis lika frågande ut.

Den tiden är sedan läge förbi. Idag har alla dator och alla kan hantera den. Eller?
Två miljoner i Sverige boende människor står utanför, som det heter i World Internet Institutes rapport Svenskarna och internet 2008. Majoriteten av dem är lågutbildade och de finns i alla åldergrupper men med viss övervikt i de övre åldrarna.

Vi som användbarhetspersoner kan nog inte göra så mycket åt situationen för dem som vare sig har dator eller använder dator någon annanstans. Men här finns också en stor grupp människor som då och då behöver använda datorn bara för att det är enda sättet att ändra sonens avtalstider på dagis. Bara för att ta ett exempel.

Täcker våra arbetssätt och metoder in hela bredden av användare?

Just nu jobbar jag och mina kollegor i ett uppdrag där vi (de - jag är användbarhetsledare och springer mest på möten och skriver RUP-artefakter /ironisk länk, kan bara inte låta bli!/) försöker täcka in hela spektrumet, mest med hjälp av användningstester som genomförs varje vecka.
Räcker det?

Nånstans känner jag att vi användbarhetspersoner när vi tar designbeslut baserat på tester och studier försöker hitta en gyllene medelväg - något som ska funka för alla.

Men vad gör vi när det är tydligt att digitala infödingar och digitala invalider navigerar på helt skilda sätt? Och båda är tydligt utpekad målgrupp?

Vad tror ni därute? Behöver vi justera våra metoder och tillvägagångssätt, eller kan vi köra med business as usual?

Internet. Vad har det med saken att göra?

Ja, det kan man verkligen fråga sej.

Av nån märklig anledning sammanträffade saker förra veckan (förutom den majestätiska huvudvärken jag avslutade det hela med, den var verkligen inget sammanträffande jag sett fram emot!) - dels satt jag med i en panel som skulle avhandla "Internet och framtiden" ur användbarhetsperspektiv, med anledning av World Usability Day. Dels fick jag ett mail från en gammal kollega som skulle skriva en retrospektiv om 10 år i IT-svängen.

Kan verka som om det inte direkt har med varandra att göra, men för mej hänger det verkligen ihop - jag började veckan med att tänka tillbaka historiskt och avslutade den med att försöka tänka framåt. Efteråt var det som slog mej mest att -

1. Inga nya idéer under solen. Samma saker som det pratades om för 10 år sedan, eller för den delen för 15 år sedan, innan webben slog igenom, för att inte tala om att de flesta sakerna är om möjligt ännu äldre.
Enda skillnaden är att nu har tekniken delvis hunnit ikapp = gjort en del av dedär sakerna till verklighet och vardag.

2. Fortfarande vill många prata om "internet" som om det var något särskilt, något speciellt som folk behöver hjälp med att övertygas om att det är bra. Personligen tycker jag att "internet" är totalt irrelevant. Lika irrelevant som papper. Vad som är intressant är om det fyller nån nytta eller inte.

3. Istället för att diskutera hur förändrade beteenden förändrar användbarhetsbegreppet, med metoder och allt, vill folk prata om vem som ska betala och om vem som ska ta ansvaret. Visst är det senare intressant. Men få verkar ha nån idé om användbarhet i framtiden. Upprörande, särskilt som framtiden - den är här och nu.

Man kan också konstatera att det möjligen finns ett nyvaknat intresse för att använda antropologiska metoder. Det är på många sätt bra men jag varnar för att man låter sig förblindas av dessa metoders förträfflighet. Vissa av "våra" verktyg syftar inte i första hand till att beskriva eller definiera användarna utan till att kommunicera med utvecklingsteam och beställare. Om man tror att de team som ansvarar för att realisera en lösning inte alltid är 100% delaktiga i den process det innebär att definiera systemets alla nyttor, förutsättningar och beteenden kommer man behöva dedär verktygen även fortsättningsvis.

Det finns inga rätt och fel tillvägagångssätt - bara mer eller mindre ändamålsenliga lösningar.

Fortsättning om eye-tracking

Jag skrev tidigare ett inlägg om eye-trackning där jag funderade om vi verkligen har nytta av att mäta på detta sätt.

När jag förra veckan besökte NordiCHI fick jag möjligheten att se ett antal olika produkter som erbjuder eye-trackning. Jag fick även se en poster kring hur man ska placera etiketter i formulär, en studie baserat på eye-tracknig. "Using Eye-tracking to Evaluate Label Alignment in OnlineForms " skriven av Subhrajit Das, Tom McEwan och Donna Douglas.

Det som förvånade mig med denna undersökning var att det tog längst tid för personen att skanna igenom en sida där etiketterna placerats vänsterjusterat till vänster om inmatningsfältet. Medan etiketter placerade ovanför eller högerjusterat gick snabbast att läsa. Jag har tidigare läst att etiketter ska placeras ovanför inmatningsfältet för att underlätta läsningen. Och framförallt inte placeras högerjustrat, även kallad "julgranslayout".

Författaren till posterna tror att ett faktum som kan ha påverkat resultatet kan vara att inmatningsfälten var av karaktären "about you", dvs namn, adress mm. Alltså borde etiketterna vara väldigt väl kända för användarna som kanske knappt behöver läsa ordet innan ordbilden känns igen.

Vad säger då detta? Kanske att det är svårt att dra snabba slutsatser av en undersöknig med eye-trackning? Man behöver verkligen kontexten runtomkring för att kunna veta vad resultatet betyder.

Jag ska fortsätta min undersökning kring vad det kan finnas för nytta med eye-trackning.

NordiCHI - Highlights från första konferensdagen

Första dagen på NordiCHI är tillända och några av dagens höjdpunkter har varit:

Evil design
Keynote speaker Jonas Birgersson (Labs2) berättar medyckande om om "Evil design" kontra "Perfect design". Där han med Evil design avser produkter som är designade för att utestänga möjligheten för användaren att komma åt konkurrenternas produkter.

Personlig integritet på publika platser
Kristina Höök och Batya Friedman har undersökt huruvida människor i USA och Sverige upplever att den personliga integriteten kränks då de får reda på att de på en publik plats blivit filmade av en övervakningskamera. Det blev en intressant diskussion om personlig integritet och skillnader mellan hur svenskar och amerikaner upplever att vara övervakade.

En del av resultatet handlade om att svenskar i större utsträckning än amerikaner tycker det är otrevligt att vara övervakade.

Varför är det fortfarande så många IT projekt som misslyckas? (trots att vi vet hur man borde göra?)
Dag Svanæs och Jan Gulliksen berättar om hur de ser på problemet att så många av de större IT-projekten misslyckas. De pekar på problemet med omgivande, organisatoriska problem, t ex att beställarorganisationer ofta sitter långt från användarna, att för stor del av kravställning är spikad och klar redan då kontraktet skrivs på.

Vi åker på NordiCHI 2008

I morgon måndag reser jag och min kollega Emil Scott till Lund för att besöka NordiCHI 2008. Vi hoppas på många nya impulser och möjlighet att rapportera godbitarna här på bloggen.

Företagsinterna bloggar 10 år senare - är kulturen redo?

Under en stor del av 90-talet jobbade jag på ett företag som hette WM-data Education. På den tiden var WM-data, som nu är Logica, inte ett bolag utan vad som kändes som miljarders autonoma företag.

Vi var hyfsat tidigt intresserade av detdär med webb, jag tror mitt första webbprojekt var våren 1995 men några andra var igång redan senhösten 1994. För att slippa hålla på med datorstödd utbildning, som var ryggraden i vår enhets affär, lärde jag mej snabbt html. Jag skrev En rödstrumpas betraktelser med ny reflektion en gång i veckan. Jag var inte ensam. Snart poppade det upp en massa webbar. Vi behövde en knutpunkt för dem, och snart hade vi ett litet proto-intranät. Så småningom blev det vad man indag kan kalla ett intranät, med flera avdelningar. Bland annat kunde ekonomigänget tjata på våra tidrapporter (svart lista!), resurser fanns samlade... Men mest av allt fanns en anslagstavla. Där kunde vem som helst skriva vad som helst, och kulturen i företaget var sån att många skrev just vad som helst.

Där bedrevs debatt och diskuterades om ledningens sätt att driva företaget, blandat med lustigheter, reflektioner och viktiga meddelanden. Visst deltog inte alla anställda (förlåt - medarbetare) aktivt, men det kan man inte heller räkna med. 10-15% är ett rimligt antagande, resten har fullt upp med jobbet och livet, men de läser och får ta del, dvs. är passiva användare som tar del av debatt och information som de annars inte hade fått.

För varför levde inte detdär intranätet kvar sen, genom alla omorganisationer?

Ganska enkelt. Så småningom fick moderbolaget upp ögonen för detdär med intranät, och det blev inte längre tillåtet för bolagen att ha egna. Nu skulle alla samordnas på en plats, i en miljö.

Kulturkrock. Jag var med och byggde det nya intranätet. Vi hade inga resurser och ingen ville lägga tid på kravställning. Jag, en informatör och en utvecklare påtade på, byggde allt från scratch. Inte helt misslyckat, med tanke på att det var 1997 och det ännu fanns en del att lära, men vi byggde något som skulle rymma den öppna debatt som fanns på Education... och resultatet blev att 98% av intranätet, dvs de delar som hörde till de andra bolagen, ekade tomma.
Lärdom: bygg inte för dialog om inte kulturen stöder det. Om man ändå gör det måste det vara för att ledningen vill ändra kulturen, och då har de ett stort ansvar i att förändra den. Görs inte bara med en ny plattform.
Detta är något jag burit med mig, ända sedan dess - företagets interna kultur är avgörande för vilka lösningar man föreslår.

Tio år senare dyker de företagsinterna bloggarna upp som fenomen. Är kulturerna ute på de svenska företagen redo? Har cheferna plötsligt blivit prestigelösa, har bevakningen av de egna karriärmöjligheterna minskat i betydelse, har risken för de obekväma att få sparken vid nästa lågkonjunktur försvunnit?

Troligen inte.

Har trycket från omvärlden och dessa vid dethär laget 10 år gamla sätten att kommunicera förändrat verkligheten?

Kanske.

Jag håller tummarna, men fortfarande sitter det folk och skriker kontroll, kontroll, man får inte säga vad som helst! därute på de svenska företagen.
Dom skulle aldrig erkänna att de är vår tids motsvarighet till sovjetstatens politbyrå, men det är vad de är.
Många företag har sitt eget interna Stasi. Hur ska medarbetarna våga uttala sig fritt under sådana förutsättningar?

Jag följer med spänning utvecklingen!

Användarna ska inte designa systemet!

Ibland börjar man skriva ett blogginlägg och så kommer man av sej. Så var det i maj i år när tiden inte riktigt räckte till. Idag fick rubriken ny fart - i dagens CS fanns en artikel med rubriken Innovation måste styras av kundens behov - och det är inte alltid samma sak som det de efterfrågar.

Man kan tycka att det är en självklarhet, men uppenbarligen är det inte det - Bengt Karlöf kan i alla fall skriva en bok om det, i förhoppning att den ska finna en marknad.

Min personliga erfarenhet är i alla fall att man inte ska låta användarna designa systemet. Självklart ska deras behov färga designarbetet men folk med verksamhets- och användbarhetsfokus måste tolka och prioritera behoven - ställa dem i relation till övergripande mål som exempelvis behovet av att förändra ett företags kultur och arbetssätt.

Första gången jag arbetade på det viset var 1997, men fortafarande ses det som kontroversiellt. Och inte minst så sedan beställarna började förstå att man ska blanda in användarna. Och - det ska man. Men vid rätt tillfällen, och på rätt sätt.

Att användarna vet hur de helst vill söka information eller vilken struktur eller namngivning som är mest logisk för just dem betyder inte att de vet VAD systemet ska göra.

Så fick jag det sagt, också :-)

Två sekunder för att fånga besökaren

I dagens computer sweden kan man läsa att Christer Kuttainen för tre år sedan kom fram till att resesajterna har två sekunder på sig för att fånga besökaren innan han/hon surfar vidare till nästa resesajt. Just nu forskar han vidare på hur konsumenter söker resor på Internet.

I artikeln kan man läsa: "Företagen bakom sajterna är vana vid att de som kommer känner till exempelvis Gotland och därför inte inser att det kan vara viktig information för dem som inte gör det". Ah! Lite intervjuer med kunder skulle snabbt ge den informationen! Detta bevisar bara än en gång hur viktigt det är att ta reda på kundernas behov och drivkrafter innan sajten tas fram.

Det som är spännande med resesajter är att det finns så många, vilket leder till att konkurrensen blir tuffare än inom andra brancher. I det läget kommer i längden bara de sajter överleva som bäst förstått vad kunderna behöver. Vi som jobbar med webbplatser för områden som som inte är lika konkurrenseutsatta, t ex myndigheter, har kanske en hel del at lära från resebranchen?

Användbarhet är enkelt

Ofta får man höra att användbarhet är svårt – att det är ett multidisciplinärt område som kräver lång utbildning; att det kostar pengar; att det tar tid.

Ärligt talat – vilket skämt!

Användbarhet är det allra enklaste i världen. Gör en konservöppnare som inte går att använda och den hamnar möjligen på museum, men var och en förstår att den inte kommer att sälja så därför tillverkas den inte. Gör en tvättmaskin som inte går att använda utan bruksanvisning och du får se en tillverkare gå i konkurs.

Runtomkring oss finns mängder bruksföremål som fungerar. Självklart är de mer eller mindre funktionella – somliga är lättare att använda än andra; stekpannor med värmeisolerade handtag och de utan är bara ett exempel, men de har alla det nödvändiga handtaget. Och de fungerar.

Andra exempel är planeringen av transportflöden på järnvägsstationer och stora idrottsarenor; lägenheter och kontor har olika typer av rum; vägar byggs så att vattnet kan rinna av (och nu finns tyst asfalt också, för att få ner ljudnivåerna) och färden gå riskfritt (OK, sen brister underhållet men det är en annan sak)...

Användbarhet är självklart superenkelt, och allt dethär babblandet om ROI är ett skämt. Hur kan man ifrågasätta att verktyg som är lättanvända och ändamålsenliga bidrar till att effektivisera verksamheten? Minskad stress och frustration, färre arbetsrelaterade sjukskrivningar, kortare startsträcka för nya medarbetare... och då har jag ändå inte nämnt nyttoanalyser.

Men det verkar som om många av de som beställer och utvecklar datorbaserade system och verktyg vill göra som Gatwick Express (se tidigare inlägg) - investera i en säljkiosk som ingen begriper och som gör att man därför måste behålla den manuella biljettförsäljningen.
Köp en till priset av två.

Kass affärsidé, om du frågar mej. Men den verkar vara populär.

Flygplatsångest

Nångång för länge sedan zappade jag förbi ett program som handlade om förtvivlade resenärer på någon flygplats i England. Man fick allmänt intrycket av att förtvivlan berodde på de lågprisbolag som folk hade valt att flyga med.
Jag tror att det är en stor del av förklaringen. Tillbringade själv 5 mindre fantastiska timmar på Arlanda i fredagskväll; vad som egentligen hade hänt var oklart men tydligen hade ett av Sterlings plan behövt ses över och eftersom hela filosofin går ut på att ha alla plan i luften så fanns inga ersättningsplan att tillgå... så när jag checkade in hade planet som skulle ta mej till London ännu inte lämnat... MALAGA!!! Ni vet, i SPANIEN? Cirka 4 timmars flygresa? Min man svär att aldrig mer flyga Sterling. Delvis beror det förstås på att är man längre än 170 cm så får inte benen plats - detta eftersom de klämt in några extra stolsrader...

Nåväl. Efter en eftermiddag på Gatwick igår söndag är jag emellertid ganska säker på att den totala bristen på förståelse för användarens situation ligger bakom en hel del av flygplatsfrustrationen, för i alla fall Gatwick var en katastrof. Det börjar med incheckningen. Incheckning skulle ske i zon E. Alltså går man och letar efter zon E. Vi hittar zon E; vi hittar också en kö. Vad man köar till är emellertid oklart, eftersom kön ringlar sig runt hörnet. Min man ställer sig i kön. Jag går runt hörnet, och kan konstatera att ja, det är kön till incheckningen till Stockholm, så jag går tillbaka. Samtidigt går 2 gultröjade personer och frågar alla i kön om de ska till Stockholm. Flera lämnar kön, i jakt på rätt kö att ställa sig i...
Faktum är att hela incheckningsområdet kryllar av gultröjade personer vars enda uppgift är att se till att folk hamnar i rätt kö. Ur sysselsättningssynpunkt är det givetvis jättebra, men på nåt sätt känns det som ett symptom på att själva skyltningen och logistiken inte riktigt funkar? För när vi checkat in ("look at the monitors for which gate") och ska hitta säkerhetskontrollen hamnar vi av misstag i incheckningskön till Croatia Airlines, eftersom den ligger precis bredvid ingången till avgångsterminalen.

Efter diverse trassel med säkerhetskontrollen (får lämna en liten behållare med hårbalsam kvar i England; behållaren har rest till och från Florens, och till London, utan problem men nu var det färdigrest - till och med den övernitiska säkerhetskontrollantens chef skämdes) hamnar vi i avgångsterminalen. Vi tittar lite på taxfree, går runt lite grand, men kan inte låta bli att snegla på monitorn ibland - när ska vår gate annonseras? Än står det bara "please wait" och i ärlighetens namn står det det på många rader. Några av raderna börjar med klockslag som redan har varit så vi kan inte undvika att känna lite oro - kommer vi hinna sova innan det är dags att jobba?
På golven runt monitorerna sitter, ligger och står mängder med håglösa apatiska personer med tomma stirrande blickar riktade snett upp i taket... känns inte lovande.

18:10, 30 minuter innan lift-off, går jag till informationsdisken. Typiskt nog är den inte utmärkt, utan jag får gå runt en stund. Damen tar min fråga, knappar på datorn, och svarar "no worries, it's on time, just watch the monitor". *duh!*
Just när jag hittat tillbaka till min plats dyker gaten upp på monitorn, varpå ett tjugotal personer flyger upp i lyften och med något desperat i blicken försöker få ordning på var gate 15 ligger. När vi kommer dit ser vi hur planet töms på sin last av passagerare som ska till London.

Så. Gatwick är en relativt stor flygplats. Antagligen har de vetat en stund att flight NB738 ska anlända, och hur dags. De har säkert vetat en stund att vi arma passagerare ska till gate 15. Varför kan de inte säga det, då? Och varför "please wait"? Hade de skrivit "on schedule" eller "on time" hade vi alla kunnat känna oss lite lugnare (och kvinnan i infodisken hade sluppit svara på samma fråga igen och igen).

Dags för BAA (fd. British Airport Authority) att fundera över vem som använder deras flygplatser, egentligen, och hur man skulle kunna göra resandet lite mindre mentalt påfrestande.

Konstiga instruktioner

Igår hämtade jag för första gången ut tågbiljetter i en av SJ:s automater. Normalt sett har jag haft så gott om tid på mej så att jag valt 'hemleverans', men för gårdagens resa var inte det en möjlighet.

Gott och väl. Jag anlände till Stockholms Central, letade upp automaterna, skrev in mitt bokningsnummer, mitt telefonnummer. Föredömligt enkelt och bra. Sen skulle jag välja Fortsätt/Enter, och jag läste instruktionen - "använd tangentbordet för att navigera" (eller liknande). Hm. Det fanns en navigeringskula, och något som såg ut som en touchpad.
Jag försökte använda dem, utan framgång.
Jag försökte trycka Enter (tangenten).
Till slut resignerade jag och tryckte på skärmen.
Det funkade.

Man kan ju undra hur de tänkte när de skrev instruktionen... Fast efter att ha läst Monas inlägg om att använder inte läser instruktioner tänker jag att kanske stod det något sist i den där långa meningen, något som jag borde ha läst.

Hur det nu än är med den saken så funkar det dåligt.

Är agila utvecklingsmetoder av ondo för användbarhetsperspektivet?

Alla har bråttom, och om man dessutom betalar så vill man att det ska kosta så lite pengar som möjligt. Känns det igen? Jag tror det gäller oavsett om man insett att man behöver en ny diskmaskin, ska bygga om köket, eller bestämmer sig för att bygga en ny webbplats eller applikation.
Funkar det?
Tja, det beror väl på vad man accepterar. Har diskmaskinen kraschat och det är bråttom med en ny, då får man ta vad som finns.
Ska man bygga om köket kanske man är lite mera noga, och kan tänka sig att skjuta på tidplanen lite för att få det som man vill ha det, till rätt pris.
Webbplatser och applikationer... av någon anledning tror många att de är som diskmaskinen - bara att köpa och köra - när de i själva verket är som köket; man måste fundera lite på hur man vill jobba i det, vad som är nyttan, med vilka lösningar.

För det syftet fungerar agila metoder bra. Du har en idé om vad du vill åstadkomma, men du behöver flera kompetenser än din egen för att kunna kunna hitta den rätta lösningen.
För att det ska fungera bra måste du ha en klar bild av målet, nyttan, och de praktiska förutsättningarna, men det borde vara självklart.
Ett problem här är förstås att många tror att man agil utveckling betyder att man kan börja utveckla utan att ha en aning om vart man ska, och till råga på allt tror man att det ska bli bättre än om man jobbar på något annat sätt. Ursäkta, men var tappade du hjärnan nånstans? Börjar man bygga köket genom att säga till en snickare "jag behöver ett nytt kök, sätt igång"?
Nähä. Tänkte väl inte det.
;-)
För precis som med köket måste systemen specas, åtminstone vad gäller omfattning, syfte, mål, nytta, ekonomi, och allt det andra. Sedan måste man våga låta detaljbesluten vänta till senare. Ett exempel är att i definitionen av projektet kan det vara lämpligt att ta reda exakt på vilka användarna är, mappa deras vardag och behov, liksom att noggrant dokumentera system/produktägarens mål och syften. Man behöver förstå omfattningen, och kanske testa fram ett generellt navigationsramverk. Men den praktiska gränssnittsdesignen, den tas fram iterativt, sprint för sprint, gärna med kontinuerlig feedback från användare och ägare.

Det är inte klassisk användarcentrerad design. Men det är nytto- och användarcentrerat så det skriker om det, om vi vill det, om vi finns där och ser till att det är interaktionsdesigners och inte utvecklare som gör gränssnitten.

Därför blir jag lite irriterad när jag läser Steve Batys kolumn Bite Sized UX research på UX Matters. I inledningen står det -

It’s not uncommon for projects to lack the time, money, or resources to conduct ideal user research activities. There are many reasons why this occurs:

• Sometimes we’re brought onto a project late.
• Perhaps we’re new to an organization that doesn’t really get UX.
• Maybe a company is rushing to bring a product to market for some reason—and there are plenty of good and bad reasons this might be so—and there simply isn’t time to “go big”.
• Perhaps your client or organization is following an Agile development methodology.

“As UX professionals, we can always add value, at any stage in a project.”

At such times, it can be tempting to just throw up our hands in dismay and do nothing or lament the fact that everything isn’t perfect.

WTF?!?!?! Extrem tidbrist, bristande planering, bristande förståelse för vår kompetens... kan likställas med att man använder en agil utvecklingsmetod?!?!
Jag kanske ska säga också att det är enda gången konceptet agila metoder överhuvudtaget nämns i hans text, så det känns som om han har slängt in det, lite slentrianmässigt.

Jag vet att han inte är ensam om att känna skepsis inför användandet av agila metoder. Men om man jämför med klassisk RUP eller 'vattenfall' så är det tveklöst så att rätt genomfört ökar chansen att den slutliga tjänsten eller applikationen tillför nytta, på ett för användarna tillräckligt bra sätt om man använder en agil metod.
Även om det innebär att vi måste förändra våra arbetssätt. Men det är ett mycket litet offer i relation till helheten... och det borde inte vara något offer alls, eftersom vad vi strävar efter är att göra lättanvända och ändamålsenliga lösningar.
Eller?

Den otestade dörren

För några veckor sedan installerade vi två nya ytterdörrar - säkerhetsdörrar, klass 3. Familjen och jag bor i lägenhet, men den har två ingångar - den ena går till ett 'extrarum' som vi använder som arbetsrum.

Nå. Låset har kärvat en del; det har varit svårt att öppna den dörr vi huvudsakligen använder. Vi har trott att det har berott på vår gamla låscylinder.

I helgen gick dörren i baklås. Turligt nog gick det att använda den andra dörren, och på måndagen kontaktades låssmed.

Låssmeden kom. Låssmeden meckade. Låssmeden svor. Låssmeden ringde kolleger. Låssmeden plockade isär det fungerande låset för att se hur det satt ihop - det visade sig att vår sprillans nya dörr hade ett sprillans nytt (och oprövat) låssystem! Till slut fick han ge sig, och borrade upp låset. 90 minuter senare hade han fått dit ett nytt lås.

Innan han gav sig av fick jag tydliga instruktioner om att ALDRIG känna efter om ifall dörren var låst eller inte. Istället skulle jag lita på att den var det - hade jag vridit om nyckeln var dörren i lås...
Rycket i dörren gjorde nämligen att lås och ram kom i osynk, och med vanlig kolv är det inga problem men dehär supersäkra kolvarna som är som krokar fastnar i ramen.

Det intressanta är att låset är så 'mjukt' så att man inte känner att låset går i - man får ingen feedback på att handlingen lyckades.
När man går ut är det en sak. Man låser, och vet att det är låst. teoretiskt sett, i alla fall.
Från insidan är det en annan sak. Man vrider om vredet och hoppas att dörren är låst. Eftersom man kan vrida åt två håll och bara ett är rätt är det lite gambling...

Dörrfirman borde helt klart ha testat dörrarna innan de sattes i produktion.

Vad händer om nån rycker i dörren? Tjuvar känner på dörrar, barn känner på dörrar... Varför gör man en dörr som inte går att känna på?

Tack och lov gick allt utom den nya cylindern på garantin.
Men ändå.