designprofil under förändring

För att kommentera mitt eget inlägg ang MTV.s guidelines för sin logotyp vill jag komplettera med en annan spännande dito.
Bonnier konsthall bjuder fortlöpande in nya formgivare för att den grafiska profilen i deras designprogram hela tiden ska "andas nyfikenhet på nya uttryck", det kan tex ske via museiivärdarnas kläder, konsthallens webbplats etc. Spännande och roligt!

Bonniers Konsthalls grafiska identitet och logotyp är skapad av Mattias Givell, projektledare och art director på Bonniers Konsthall.

Gemenskap för alla?!

En populär tes hävdar att på nätet kan vi alla vara oss själva, och vi kan dömas eller uppskattas för de vi verkligen är /i motsats till IRL (In Real Life) när vi döms beroende på hur vi ser ut, vilket kön vi har, etc/.
Antagligtvis kan vi då visa upp våra "sanna" jag, och slipper bli hindrade av sociala och kulturella konventioner.

Bland andra Lori Kendall pekar på att det i verkligheten kan se annorlunda ut - kan man dölja det som handikappar en gör man det. Resultatet är genderbending i ett mildare men inte mindre praktiskt perspektiv - kvinnor slipper utsättas för nedlåtande beteende om de väljer att framstå som män, och därför väljer vi (jag är kvinna...) ofta könsneutrala eller manliga alter egon.

Samma sak gäller för de med ett icke västeuropeiskt ursprung, som ofta väljer att framstå som "vita", äldre väljer att verka unga, etc. Resultatet är att i en värld där alla kan välja vem de vill vara väljer många att vara medelålders vit kaukasisk man.
Och vad säger det om världen och internets (förment?) gemenskapsskapande attribut?

Jag känner igen det, eftersom jag själv skapat en könsneutral karaktär i ett diskussionforum om fotboll - jag kände tyvärr inte att jag skulle bli tagen på allvar som kvinna (och den som vill läsa mer om kön och internet kan läsa antologin Reload - rethinking women + cyberculture; den rekommenderas!)

Detta är ett intressant fenomen som det kan finnas anledning att fundera över när man skapar communities av olika slag. Vilka skapar man utrymmet för, vad är målet och syftet?
Vill man underblåsa befintliga könsmönster, och - ifall man inte vill det - hur ska man gå till väga?
Handlar det om regelverk och kontroll för att hålla en acceptabel nivå på diskussionerna, eller ska man hoppas på självsanering? Kan man göra något för att skapa en miljö som föder ömsesidig respekt?

Intressanta frågor tycker jag, men de diskuteras sällan. Kanske för att vi i Sverige anser att vi är så jämlika att att frågan är irrelevant...

Andra bloggar om: communities, jämlikhet, interaktionsdesign

Marknadsföring på internet

På aftonbladets etta idag publiceras en lista över de bästa siterna för att fynda begagnat. Tidningen länkar dels till ”nyheten” Camilla som sålde sin säng på blocket , dels till ekonomidelen där man dels publicerar en lista över de bästa siterna för att fynda på nätet (blocket ligger förstås etta på listan) samt upplyser läsaren att ”Bara sajten blocket.se annonserade förra året ut varor för 100 miljarder kronor.” och ”Enligt en undersökning har 56 procent, alltså varannan svensk, köpt eller sålt någonting på Blocket” (vem som gjort undersökningen och på vems uppdrag får vi såklart inte veta).

På aftonbladet.se dyker de här typerna av ”artiklar” upp med jämna mellanrum. Med vetskap om att Aftonbladet äger blocket.se kan man inte annat än förundras över hur gränsen mellan redaktionellt innehåll och annonsering hanteras på sveriges största i sin genré. Jag återkommer i jul för då vet jag att det kommer vara dags igen, då brukar det nämligen se ut såhär http://moneyreklam.blogspot.com/2005/12/pr.html
Man baxnar.lite roligare är http://www.bestofblocket.se/

minimalistisk stilguide

Om man någon gång bläddrat igenom ett företags grafiska profil vet man att det brukar vara (alldeles för) många sidor med riktlinjer för vad man får och inte får göra, hur loggan bör placeras och hur den inte bör placeras etc. MTVs riktlinjer gällande logotypen är den totala motsatsen, loggan visas i några storlekar och där finns en palett med förslag på färger. På åttiotalet var MTV supercool och jag minns alla de där små filmsnuttarna som dök upp mellan videos och reklamavbrott, loggan blev ett monster som käkade upp någon liten gubbe som blev ett hav, ja ni hajjar. Att låta flexibiliteten i designen vara en del av företagets identitet kan vara superbra för kreativiteten.

Your organizational innovation expert

Vill bara dela med mig med en länk som kanske kan vara nått.
Det är höst nu, det är mörkt ute, man är seg i kolan och kanske behöver lite ”hjälp på traven” av:

Your organizational innovation expert

(-:

http://www.jpb.com/creative/index.php

Varumärket är användarupplevelsen är gränssnittet?

Att användargränssnittet och "användbarheten" är en del av användarupplevelsen, där är det nog många som skriver under på. Men många är de som anser att användbarhet står i bjärt motsats till varumärkesskapande.
Sjäv har jag länge tyckt att de hänger ihop, och det tycker även Oliver Reichenstein aka Information Architects /Japan/. I sitt inlägg The Interface of a Cheeseburger reflekterar han över hur McDonalds får oss att välja dem; de får oss att känna trygghet och igenkännande - lugn.

Man kan fråga sig om vi verkligen VILL att hela världens alla gränssnitt ska vara som McDonalds, men jag tycker att han har en poäng värd att fundera över!

Andra bloggar om: informationsdesign, interaktionsdesign, branding, varumärke

Framtid utan språkproblem?

Sedan en tid tillbaka katalogiserar jag mina böcker på LibraryThing och förutom att jag genom sajten träffat på människor från andra delar av västvärlden som delar mitt intresse för SF och fantasy så har jag återupptäckt en del böcker jag inte riktigt hade koll på att jag hade.

En av böckerna heter The Art of Star Trek, och den innehåller allt från kostymskisser till bakgrundsmålningar, masker och prylar som förekommit i någon av de fyra första serierna eller sju första filmerna. Och när jag sitter och bläddrar i den kan jag inte låta bli att fundera över dethär med hur alla i Star Treks universum verkar förstå varandra oavsett hur främmande deras kulturer eller planeter är för varandra.

För att förstå Star Trek måste man förstå att seriens grundidé är en värld där alla har vad de behöver; pengar finns inte längre och vi för inte längre krig utan strävar efter att få veta mer om världen runt omkring oss.
En i grunden utopisk tanke, naturligtvis. Men för att detta ska vara möjligt måste alla språkbarriärer först raseras, och det har man löst med en konstruktion som är märkligt lik Douglas Adams Babelfish (med den i örat kan man förstå alla språk) men som de kallar "universalöversättaren" eller så. Men hur det egentligen går till att alla pratar amerikansk engelska, förutom när berättelsen kräver språkförbistring, det finns ingen förklaring till.

Än mindre går det att begripa hur man, utom - återigen - när berättelsen kräver det, alltid verkar förstå hur alla dessa mystiska manicker funkar, oavsett skriftspråk. Och då ska man veta att det ju inte direkt är latinskt alfabet det handlar om, utan om blobbar och snirklingar och ibland enbart färger.
På manickerna är dessutom knapparna så gott som alltid omärkta, så hur man ska kunna trycka på rätt knapp, det undrar i alla fall jag...

Någon som har en bra förklaring? För om vi kom på hur det egentligen går till, då skulle vi aldrig mer behöva bekymra oss om namngivning av knappar, tvetydigheter i språkbruket, flerspråksstöd eller andra kulturers idiom.

En eftersträvansvärd framtid, eller en mardröm att frukta?

Andra bloggar om: interaktionsdesign, språk, star trek, framtid

Medlöpare, utan reflektion och ansvar

När jag skriver detta är jag på väg från Örebro. Jag sitter i vänthallen på Örebro Södra, och känner hur byggnaden skakar när gods- och passagerartågen passerar. Vänthallen är liten, är väl egentligen mer en väntsal eller ett väntrum, men det är rent. Ett taxibolag har sitt kontor med entré i rummet, och en drickaautomat står och murrar.

På bänken snett emot sitter en danska som satt mittemot mig på tåget hit, och som också blev klar i sitt möte i god tid – 37 minuter tills tåget ska gå.

I väntan på /tåget/ sitter jag och funderar över hur tågresandet förändrats, bara under min tid. Som liten fick man SJ:s biljetter på hård kartong, små bitar på kanske fyra gånger två centimeter. Det är i alla fall så jag minns dem.

Jag minns också familjekupéer med badrum emellan, skarvdunk i natten, skavföttes med syrran i en sovkupé, att golvets lutning gjorde det roligt att leka med bilar på golvet eftersom de rullade åt alla möjliga håll av sig självt.

Som lite äldre minns jag doften från banvallarna, rostfärgade men blankslitna räler, brunröda slipers (efteråt har jag förstått att de var kreosoten som gjorde färgen, inte så miljövänligt direkt...).

På 80-talet och en bit in på 90-talet var jag 20-nånting, och från den tiden minns jag bangårdar, skyltar och perronger, fik och restauranger, tågbyten, miljöerna som omväxlande susade och vaggade förbi utanför fönstret, och alla stationerna med dess skilda atmosfärer.

Det var en helt analog upplevelse, med skyltarna som klapprade när nya destinationer bläddrades fram på skyltarna, eller när en ny försening skulle annonseras.

Idag har skyltarna blivit skyltsystem, helt digitala och uppkopplade. Resenärerna är också uppkopplade, om inte annat med sina telefoner.

Ändå, någonstans, är upplevelsen ändå analog, i alla fall för oss som gillar det där som hör ihop med tåg – stillheten, lugnet; allt det som saknas på flyget, som ju trots allt bara är en glorifierad jättebuss. Och jag tänker på alla oss som använder en massa digitala system – datorer, telefoner... var finns lugnet? Var finns den teknik som får oss att känna den stillhet som trygghet och tillförsikt ger?

Vi är så effektiva och målinriktade att det inte finns utrymme för att reflektera, och vi gör våra system likadana – hetsiga, krävande, pockande. Teknikens möjlighet till omedelbar respons tillämpar vi som tvingande, försöker forma oss att passa den ständigt vakna, ständigt vakande.

Någonstans kanske vi, som medansvariga för att ta fram olika IT-lösningar, borde fundera på om de lösningar vi snickrar ihop verkligen hjälper och stöder eller om de genom att motverka alla våra mänskliga reflexer och behov stjälper och skadar istället?

Visst tänker vi på brukarna, användarna, slutkunderna, konsumenterna. Det är vårt jobb. Men tittar vi så mycket på detaljerna att vi missar helheten?

Det kan vara något att fundera över...

Andra bloggar om: design, informationsdesign, hälsa

Premiär för relaterat

Välkommen till relaterat! Den här bloggen kommer att handla om design och användbarhetsfrågor och ämnen som relaterar till detta. Vi hoppas kunna dela med oss av våra erfarenheter och funderingar då alla vi som skriver här dagligen arbetar med dessa frågor. En mer utförlig presentation av våra kompetenser kommer så småningom.