Den otestade dörren

För några veckor sedan installerade vi två nya ytterdörrar - säkerhetsdörrar, klass 3. Familjen och jag bor i lägenhet, men den har två ingångar - den ena går till ett 'extrarum' som vi använder som arbetsrum.

Nå. Låset har kärvat en del; det har varit svårt att öppna den dörr vi huvudsakligen använder. Vi har trott att det har berott på vår gamla låscylinder.

I helgen gick dörren i baklås. Turligt nog gick det att använda den andra dörren, och på måndagen kontaktades låssmed.

Låssmeden kom. Låssmeden meckade. Låssmeden svor. Låssmeden ringde kolleger. Låssmeden plockade isär det fungerande låset för att se hur det satt ihop - det visade sig att vår sprillans nya dörr hade ett sprillans nytt (och oprövat) låssystem! Till slut fick han ge sig, och borrade upp låset. 90 minuter senare hade han fått dit ett nytt lås.

Innan han gav sig av fick jag tydliga instruktioner om att ALDRIG känna efter om ifall dörren var låst eller inte. Istället skulle jag lita på att den var det - hade jag vridit om nyckeln var dörren i lås...
Rycket i dörren gjorde nämligen att lås och ram kom i osynk, och med vanlig kolv är det inga problem men dehär supersäkra kolvarna som är som krokar fastnar i ramen.

Det intressanta är att låset är så 'mjukt' så att man inte känner att låset går i - man får ingen feedback på att handlingen lyckades.
När man går ut är det en sak. Man låser, och vet att det är låst. teoretiskt sett, i alla fall.
Från insidan är det en annan sak. Man vrider om vredet och hoppas att dörren är låst. Eftersom man kan vrida åt två håll och bara ett är rätt är det lite gambling...

Dörrfirman borde helt klart ha testat dörrarna innan de sattes i produktion.

Vad händer om nån rycker i dörren? Tjuvar känner på dörrar, barn känner på dörrar... Varför gör man en dörr som inte går att känna på?

Tack och lov gick allt utom den nya cylindern på garantin.
Men ändå.

Vad är användbarhet, egentligen?

Det finns en uppsjö av ISO standarder och beskrivningar, och alla (utom en, ISO 9241-11) handlar de om den tekniska graden av användbarhet - ett ingenjörsperspektiv på användning; bakomliggande faktorer som avgränsningen av vad systemet ska göra ligger traditionellt utanför.

Ur ett svenskt perspektiv kan man tycka att det är självklart att nyttan är en del av användbarheten, och då pratar jag både om slutanvändarnytta och systemägarnytta. (Trots det stöter man ibland på de som hoppas att urspårade projekt ska kunna räddas fem i tolv av en inhoppande interaktiondesigner som bara smetar läppstift på liket... outgrundlig äro människans /brist på/ tankeförmåga...)

Personligen tycker jag också att faktorer som fysisk tillgänglighet är relevanta - ska en lösning användas av folk ute på fältet, med begränsade uppkopplingsmöjligheter, så måste man veta det. För varför ska man bygga ett system som sedan inte kan användas som det är tänkt?

Ibland kan graden av användbarhet avgöras av den valda IT- eller systemarkitekturen; även det är ett intressant område, som kräver sin speciella kompetens.

Allt detta gör vårt fält väldigt brett. Men det är också det som gör det intressant! Det finns utrymme för så många olika kompetenser, intressen och inriktningar, och alla kompletterar vi varandra.

Det är roligt!

Agil systemutveckling... och användbarhet?

På CHI 2008 behandlade två paneldebatter och en workshop ämnet agil systemutveckling och användbarhet/interaktionsdesign, och det märktes att ämnet engagerade - många lyssnade, och många pratade.

Erfarenheterna var tämligen likartade, oavsett land och typ av uppdrag, och kan sammanfattas med att det inte egentligen finns någon konflikt (även om det finns de som är mycket oroliga) - poängen är snarare att exempelvis Scrum är en systemutvecklingsmetod, inte en projektmetod. Det betyder att metoden ska underlätta och stödja systemutvecklingsprocessen - hur man kom fram till vad man ska utveckla, och hur det ska hänga ihop; det är en helt annan sak och får därför tas om hand på något annat sätt.

Det intressanta är dock att om man har gjort sitt förberedelsearbete på ett bra sätt så kan man sedan med framgång designa de enskilda dialogerna allt eftersom projektet fortskrider, vilket i sig möjliggör en kontinuerlig dialog mellan interaktionsdesignern och systemutvecklaren under projektets gång. Just det är något som ofta annars ställer till problem - interaktionsdesignern designar alltför ofta enbart utifrån användarens perspektiv, när utvecklingsprocessen egentligen är en samarbetsfråga där användare, nytta och den tekniska plattformen måste balanseras på ett för samtliga optimalt sätt.
Denna brist på kontinuerlig kommunikation leder ofta till att systemutvecklaren väljer att strunta i interaktionsdesignen, och det i sin tur leder till att interaktionsdesignerns arbete är bortkastat.

Och vad är då meningen med vårt arbete?

Skyltar väcker känslor… vart är vi på väg?

Kan en skylt väcka känslor? När jag idag passerade igenom järnvägsstationen i Florens, på väg till flygbussen, kom resdjävulen och satte sig på min axel – det där tåget som stod där, som skulle avgå till Milano om någon minut… skulle jag inte bara ta och strunta i allt och hoppa på det?

Järnvägsstationer är magiska tempel, fulla av längtan och förhoppningar, av oro och ångest, av mellanlägen, av mitt emellan, på väg.

Hur klarar vår elektroniska svartvita ja-eller-nej, etta eller nolla-värld av det transitiva, det obeständiga? Hur hanterar vi färdbevis och identiteter i denna flyktiga värd? Ska verkligen en flygplatstjänsteman behöva ringa flygbolaget bara för att man bokat biljetten dagen innan man skulle resa? Är det effektivt att skicka människor fram och tillbaka, funderandes över alternativa strategier, ifall att färdbeviset i sig är på resa, mellan körningar och synkningar av olika system?

Trots alla förväntningar och förhoppningar som omger de flesta resor är situationen i sig stressande för många, även för de som inte är flygrädda eller oroar sig för tågolyckor – majoriteten är inte ofta-resenärer på långa sträckor, och man måste vara på alerten hela tiden.

Byråkratiska glapp eller systemglapp lägger sten på börda, medverkar till en dålig användarupplevelse. Här har alla de bolag och verksamheter som arbetar med att möjliggöra resandet en lång väg kvar att gå…

Användarens mentala modell

Ofta läser man hur viktigt det är att interaktionsdesignen i ett system överensstämmer med användarens mentala modell av ett system. Jag har nu fått ett tydligt vardagligt exempel på när detta inte fungerar.

Min dotter har varit sjuk och jag och min sambo har turats om att vara hemma med henne. Vi använder alltid Försäkringskassans internettjänst för att anmäla vård av barn och tycker det fungerar riktigt bra.

I förbigående nämnde min sambo för mig att han upptäckt att han hade en några anmälningar som han inte begärt utbetalning av. Han påpekade också det dåliga i att systemet inte kände av alla anmälningar han gjort och förifyllde dem då han begärde ut pengar.

Jag insåg då att hans uppfattning av Försäkringskassans internettjänst för vård av barn är att man ska anmäla varje dag man är hemma, sen kan man begära ut alla de anmälningarna vid ett tillfälle. I själva verket fungerar systemet tvärt om, man ska anmäla första dagen man är hemma, sen kan man begära ut för flera dagar, beroende på hur länge man var hemma.

Min sambos mentala modell av både systemet och reglerna var att man måste anmäla varje dag man är hemma. Därefter kan man begära ut pengarna och då utgick han från att systemet förifyller alla de tidigare anmälningarna. Eftersom Försäkringskassans system är uppbyggt på modellen att kunden anmäler endast första dagen så finns det ingen anledning att förifylla alla tidigare anmälningar.

Eftersom man nästa gång man ska anmäla vård av barn får se alla tidigare anmälningar som man inte begärt ut blev han ju varse detta och kunde begära ut för de dagar han missat. Det slutade alltså bra.

Det här är också ett exempel på svårtolkade myndighetsregler. Även här kan man applicera konceptet med mentala modeller. Undrar hur många medborgare som nu i deklarationstider förtvivlat försöker rita upp en inre mental modell av hur skattereglerna fungerar?

Integritet på nätet?

Idag på morgonen lyssnade jag på ett intressant pass under den generella rubriken "Online Social Networks". Den första avhandlingen som presenterades (Harvesting with SONAR) beskrev ett system för att samla in och organisera metadata genererad från en uppsjö av system som bloggar, wikis, mail, instant messanging, etc etc. Fokus låg på individen och individens kontakter av olika slag.

Forskningen i sig är intressant, förstås, men det är slående att ingen som helst tanke ägnas konsekvenserna; till de alternativa användningsområdena.
Jag är till exempel övertygad om att det inom de nationella underrättelsetjänsterna idag finns väl fungerande system som gör precis samma sak. Detta i sig kan betraktas som etiskt diskutabelt, men att lämna ut denna möjlighet till alla och en var?

Varför ska man åka på CHI?

Så... såhär på tisdag förmiddag börjar man försöka sammanfatta konferensen såhär långt, och det visar sig att intrycken är svåra att sätta ord på.

Jag visste redan från början att CHI är en väldigt akademisk konferens; det var delvis därför jag tyckte den var intressant, eftersom det är lätt att tappa blicken för helheten när man sitter där i sina enskilda uppdrag och tänker & jobbar.

En som var inspirerande att lyssna på var Irene McAra-McWilliam, just nu professor på Glasgow School of Art. Hon använde en minnesmodell baserad på rosettfönster för att dissekera den kreativa processen. Egentligen kom hon inte med så mycket nytt, men hon hade ett för CHI ovanligt perspektiv (vilket i alla fall jag tyckte kändes upplyftande).

För det kanske är det som är problemet - ur ett internationellt perspektiv är 'användbarhet' fortfarande ett tekniskt/praktiskt problem, och på konferenser som denna är det uppenbart att det dessutom finns ett glapp mellan den akademiska världen och konsultvärlden.
Igår, när jag svarade på frågan om vad jag gör, och började prata om krav, analys och konceptdesign, och om balansen mellan användarnas verklighet och den verklighet som en tjänsts ägare lever i möttes jag med "men det är ju inte användbarhet".
Inte alltför ovanligt.

Konferensanläggningens centrala trapphus. Snyggt, men inte så funktionellt.

Så varför ska man då åka på sånahär konferenser?
Självklart träffar man folk. Igår mötte vi några svenska tjejer som jobbar på Fujitsu (Mandator, tills för två veckor sedan; det hade jag ingen aning om!) och utbytte erfarenheter. Vi har också pratat med folk från fler universitet och företag än jag kan minnas, och det har ofta varit givande.

Att lyssna på presentationer av avhandlingar är också intressant, även om de som sagt ofta är på väldigt detaljerad eller teknisk nivå - somliga saker kanske kommer inkluderas i produkter om 5-6 år, annat är grundforskning som är svår att applicera i vardagliga situationer.
Paneldebatterna är också intressanta - senare idag ska jag på en som handlar om användbarhet i projekt som använder agila utvecklingsmetoder, och det ligger ju minst sagt i tiden.

Annars handlar det nog mycket om att få utrymme att ta ett steg tillbaka, andas, och få lite distans, och få tid att tänka sina tankar till slut.
Det, om något, är värt mycket i ett sammanhang där det vi säljer är vår specialistkompetens, vår expertis.

Äntligen börjar konferensen!

Dagen började med att försöka lösa problemet med internetaccessen… och i vanlig (?) ordning visade det sig röra sig om ett klassiskt fall av italiensk ”jamen du sa aldrig att…”, där det gäller att A ställa rätt fråga till rätt person, och B om att vara lagom arg och envis.

*suck*

Efter att vi registrerat vår närvaro på CHI satte vi oss på ”internetcafét”. Att jag sätter det inom citationstecken beror på att det rör sig om i en stor hall markerad liten yta, med ett fåtal bord och stolar, och ett ännu färre antal eluttag. Vi träffade där ett ental ickesvenska personer som visade sig prata svenska, bland annat en amerikan boende i Sverige (men arbetandes i Holland), samt en brasiliansk student som tog sin master i Umeå men som just nu hade sabbatsår och jobbade i Frankrike.

Snart ska vi in på första ”kursen”. Den behandlar användbarhetsfrågor i relation till standardsystem. Intressant, men det har varit svårt att få något grepp om nivån på föreläsningen. Förhoppningsvis kommer den vara givande, och om inte annat är den en temperaturmätare på var vi själva står.

Under eftermiddagen promenerade vi i området mellan våra hotell och konferenscentret. Brita lyckades hitta en fantastisk hotellträdgård i vilken vi tillbringade en tid med att läsa konferensprogrammet :-)

Florens; från den trötta sidan…

Efter 8 timmar i Florens är det enkelt att konstatera att den gamla devisen att hur man än vänder sig har man ändan bak gäller än.

Från Sverige hade vi, via resebyrån, försökt boka ett hotell tillöverkomligt pris. Florens är en het turiststad året runt, vilket innebär absurda hotellpriser – ett mycket enkelt rum, utan internetaccess, utan något särskilt, kostar runt €160 natten. Eftersom vi skulle vara borta nästan en vecka skulle det bli lite pengar, så vi sa att vi kunde dela rum… förutsatt att rummet var tillräckligt stort.

Väl framme var rummet minimalt, och med två sängar placerade sida vid sida. Det slutade med att kära kollegan gick ut på stan för att leta eget. Så nu bor vi i varsitt dubbelrum, på varsitt hotell… och på hennes är internetaccessen rimligt billig – €10 för 10 timmar, medan den på mitt kostar €5 för 30 minuter – men på mitt rum finns en väggkontakt som funkar för våra svenska stickkontakter; vilket saknas på hennes…

Suck.

Som tur är ingår internetaccess i konferensbiljetten, för inte vill jag sitta och betala 50-55 spänn för 30 minuter…

Mot Florens!

I morgon lördag reser jag och min kollega Brita Solvin till CHI 2008, som i år går i Florens.

Programmet är digert, och jag hoppas få en del nya impulser. Förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att rapportera under veckans gång!